Göteborgsposten – 28 februari 1872, sida 1

Från Köpenhamn. Veckorery. D. 23 Februari. Om man öfver ingången till vår danska riksdag skulle som motto anbringa det gamla ordspråket: Interdum dormitat bonus Homerus, skulle man på visst sätt träffa spiken på hufvudet, men dock samtidigt ej vara korrekt. Detta interdum, som betecknar ett undantag, innebär nemligen, hvad riksdagen angår, nästan en regel eller har åtminstone på senare tiden gjort det. I dessa dagar har emellertid den gamle Homerus vaknat, han har sträckt ut sina styfva lemmar och spärrat upp ögonen vid det allarmerande ordet -ministerkris! En sådan står i sjelfva verket för dörren här hemma. Det var nu nervus rerum, penningarne, som det gällde eller huruvida underbalansen i nästa års finansbudget skulle betäckas genom en extra inkomstskatt i år. Finansministern hade föreslagit denna skatt och under sakens behandling i Folkethinget till och med gjort antagandet deraf till en portföljfråga. Det oaktadt föll förslaget i går med 47 röster mot 45; ministern skall ingifva ein asskedsansökan och det synes nästan som om portföijfrågan skulle kunna bli en kabinettsfråga, hvars atgörande dock af alla parterna önskas uppskjuten tills H. M:t återkommit från sin utflykt till Grekland och åter öfvertagit statens roder. Med undantag af detta större slag har riksdagen på sista tiden endast upplefvat en träffning, som kunde ega intresse tör en större åskådarekrets. Efter det de folkeliga talmännen under en lång tid endast varit folkeliga i fråga om hemmansegarnes (Gaardsmeendens) intressen, har der nu plötsligt framstått en förkämpe för dem som hittills stått utanför elden, men också utanför bytet, nemligen husmännen (Husmandene). Det är den dråplige Lucianus Kofod, hvilken tagit saken om hand. Som klok taktiker har han ej velat draga i fält utan reserv, men denna reserv eger han nu i det af honom stiftade Dansk Arbejdersamfund. Han har nu låtit sina kanoner rycka upp och angriper i egenskap af landtproletariatets målsman bondevännerna i flanken, angriper detta hemmansegare-vänliga parti från ett håll hvarifrån hittills ingen fara hotat. Lucianus Kofod är nemligen en god räknemästare. Han gör en helt enkel beräkning och ser att det finnes ett långt större antal husmän än hemmansegare. Likaså litet som nu hemmansegarae genom sina representanter i Folkethinget, genom sina söner i folkhögskolan o. s. v. kunna sägas ha nått högsta potensen af folkelig bildning, lika litet kan man om husmännen påstå att de i sig sjelfva sakna alla de vilkor, hvilka göra deras sak, som ett nytt partis sak, möjligt bearbetning af en energisk agitator. Lucianus Kofod har insett detta, han har tagit sitt parti och med detta husmännens. Af detta skäl skall han också, efter hvad det förljudes inom kort börja sin agitatorsverksamhet som redaktör för en tidning, hvilken isynnerhet skall ta sig an husmännens intressen. Om denne lika dråplige som kloke demagog verkligen här skulle ha gjort en upptäckt, om han verkligen för sin och det Danske Arbeidersamfu ds räkning skulle ha knipit bort den icke oväsendtliga faktor, som landtproletariatet spelar i tidens stora arbetarerörelse, det kan naturligtvis först framtiden utvisa. Säkert är, att Internationale, som gerna ville fånga hela proletariatet, med sneda blickar betrakta denna hans kupp. Internationale har för öfrigt under denna vecka firat takresningsgille, har rest kransen på taket, ropat hurra och afsjungit sin festmarsch, ty mannen för det hela är nu an