Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 2

— Det fanns några hundra sovereigns, sade Grogram. — Så mycket bättre för oss; men hundratal äro ej mycket då det är fråga om tusenden, sade mr Pentweazle i det han muntert gnuggede händerna vid blotta ljudet af det sista ordet. Hvad fanns der för öfrigt? — Det fanns en del guld i stänger och en del juveler. — Stänger, guld och juveler! utropade den lille mannen. Och dock talar ni om att det ej är någon brådska med denna angelägenhet! I rikedomens namn, min gode vän, huru kan ni tro att vi i hastighet skola kunna bli af med guldstänger och juveler? Det skall fordras en ofantlig tid för att realisera dem till en summa som något så när motsvarar deras värde, och dock talar ni om att det ej är någon brådska! — Jag måste bekänna att jag icke tänkt på allt det der, sade Grogram. — Naturligtvis icke, sade den lille mannen; det är ingen nödvändighet för er att tänka; det hör till min andel i affären, och ert åliggande är att göra allt hvad jag tillsäger er att göra. Och nu får ni verkligen ej uppskjuta saken längre; ni måste genast säga mig hvar detta guld är gömdt. — Jag har ej riktigt lust för att säga er det, sade Grogram tveksamt. (Forts). 43