Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 2

och sodra unska Kusten. Från Utlandet. Det är onekligt, att tvisten mellan England och Amerika trycker som en mara på den allmänna stämningen i Europa. Man vill icke tro, att ett krig skulle kunna bli en möjlighet, man betecknar hvarje tanke derpå som en dårskap — men på samma gång kan man likväl icke alldeles tillbakavisa möjligheten deraf, och redan denna möjlighet allena är tillräcklig att utöfva ett märkbart inflytande på hela den allmänna verldshandeln. Skiljedomstolen i Genve har visserligen uppskjutit sina förhandlingar till Juni månad, men under tiden tillsdess skall diplomatien söka att närmare bestämma domstolens kompetens. Och det är just i denna sak, som den största oförenlighet visar sig i uppfattningen hos de båda parterna på denna och andra sidan Atlanten; och denna otörenlighet framträder desto skarpare, som saken ej längre ligger inom den hemlighetsfulla diplomatiens värjo, utan redan är en casus forensis, ett internationalt tvistemål hvari folken sjelfva uttrycka sina meningar. Då det kommit så långt, är ett sådant ärende merändels ryckt ur de mera försigtiga statsmännens händer, äran är redan en viguig faktor och tolkens egna lidelser spela en alltför stor roll. Det är de amerikanska statsmännen, som sjelfva slungat ut saken på den stora allfärdsvägen och derigenom i viss mån bränt upp skeppen för sig, på hvilken de skulle kunna foretaga en återfärd ur förvecklingen, ehuru de med detsamma äfven gitvit åt sina fordringar hela tyngden af en folkvilja samt gjort denna med sig solidarisk. Englands statsmän, som först behandlat saken med ett högst klandervärdt lättsinne, ha å sin sida äfven måst följa amerikanarnes föredöme, så att hela ärendet nu är å båda sidor en folkens angelägenhet, hvadan de sjelfva få bära ansvaret, om de göra ställningen sådan, att ett krig blir enda utvägen att komma ur den. Här inträder en annan faktor, neml. pressen, hvars moraliska ansvar stiger med sakernas egen vigt. Det kan icke förnekas, att denna press representerar folkens vexlande stämningar. Dessa få genom den i hvarje ögonblick ett offentligt uttryck och kunna icke förnekas eller förvrängas at diplomaterna. Men Just häri ligger faran. Så ee vi t. ex. nu, huru de amerikanska tidningarne på det atgjordaste understödja regeringen, då denna icke vill afstå ifrån sina anspråk, om hon än vill hänskjuta till skiljedomstolen att afgöra, huruvida i dessa anspråk äfven ersättning för indirekta skador får ingå; under det att den engelska pressen å sin sida på det bestämdaste förklarar, att dessa indirekta ersättningsanspråk ej skola på något vilkor få komma i fråga, såsom då Times för d. 22 d:s säger: FTrågan gäller nu, huruvida skiljedomrarne i Genöve skola befullmäktigas: 1. att bestämma basis för sin egen jurisdiktion, och 2. attderefter kanske bestämma en utgångspunkt, som Storbritannien aldrig tänkte skola komma inom området för deras undersökning. Att besvara denna fråga nekande, är icke att draga sig tillbaka från skiljedomstolen, det är helt enkelt att protestera emot, att skiljedomens hela karakter och ändamål förändras i den ena partens intresse. Berl. Tid. i Köpenhamn innebåller i ärendet en intressant artikel af känd signatur, hvilken öppet diskuterar denna sak, yttrande bland annat: Hvarpå bygger man då hoppet om en fredlig uppgörelse? På skiljedomstolen i Gånövo och på de stora materiela och humani stiska intressen, eom i motsatt fall skulle prisgifvas. Men skola icke de flesta af de fem ekiljedömande staternas ombud rygga tillbaka för ett så ofantligt stort ansvar och förklara sig inkompetenta till att fälla dom i en tvist, om hvars begränsning de makter, som begära denna skiljedom, ännu äro alldeles oeniga? Och skola icke omfånget och storleken af de materiela intressen, som genom denna förveckling sättas på spel, bli en så mycket mera frestande lockelse för alla dem, som hoppas att vinna på ett sådant lotteri, der de kunna använda sin törtviflade existens som insats? Faran ökas ej litet deraf, att denna tvist inträder under så brydsamma tidsförhållanden som de närvarande, då icke allenast partier, utan hela samhällsklassser agiteras till att kullkasta det bestående, och spekulanter i alla riktningar, i handel såväl som i vetenskap och politik, sätta sitt hopp på en lycklig utgång af deras catilinariska strätvanden. Det kan derför icke vara öfverflödigt att göra sig något mera förtrogen med föreställningen om ett allvarligt sjökrig, hvilket skulle, jemte det krigsvetenskapl:ga intresset, så ett oberäkneligt inflytande på verldsbandeln och derigenom beröra alla europeiska stater. Är tvisten om hegemonien till lands afgjord genom det sista landkriget, så skall ett stort sjökrig kunna afgöra tvisten om herraväldet nå hafvat Am 1 . I hh