Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 2

VVD 119IIKA 1D1 Halvalett IIVUIISCTA. Men huru skulle ett sådant k. 5 oli fördt? Å ena sidan med engelsk fasthet och mod, och å andra sidan med amerikansk djerfhet och hänsynslöshet. England skulle kämpa tör sin tillvaro, och huru mycket det än tör ögonblicket saknar Europas sympati, skulla likväl kampens betydelse och de uder kriget använda medlen snart skaffa det hela Europas medkänsla, emedan det af krigeta gång och hela karakter snart skulle framgå, att gamla England kämpade för det folkrättsligt bestående, liksom i dess krig mot den stora franska revolulionen, hvaremot Nordamerika skulle ledas till att eftersträfva ej allenast Englands, utan hela Europas förödmjukande och nedsättande med alla dess institutioner, hvilka från amerikansk ståndpunkt betraktas som föråldrade och vida underordnade verldens stora och lifstriska, i framåtskridande ojemförliga inrättningar. Derför skulle också kriget framkalla en itrig sympati för Nordamerika hos alla upplösande elementer i det gamla Europa, hvilket mähända kunde till motsats väcka känsla och medvetande af solidaritet hos dem, som ha något att förlora. Man behötver endast hänvisa på Irland och de många tusenden, som utvandrat till Nordamerika och icke vänta något af sina qvarlemnade slägtingar, hvaremot många af dessa senare vänta af dem en ny tid och en ny verldsordning. Men med hvilka medel måste ett sådant krig tänkas bli fördt, med hvilken begränsning och i hvad afsigt? England skulle väsentligen vara inskränkt till att försvara sig, sina kolonier, sin sjöfart och eina kuster, hvaremot de nordamerikanska sristaterna, hvilka bilda ett sammanslutet fastland, icke skulle ha någon invasion att befara, utan kunde angripa sin fiende på många svaga oskyddade punkter. De engelska kolonierna och besittningarne i Vestindien, Afrika oeh Australien skulle närmast vara utsatta för dylika angrepp, och många at dem skulle svårligen kunna försvaras. Om Canada och de andra engelska besittningarne i Nordamerika, hvilka gränsa alldeles intill Förenta Staterna, är det otvifvelaktigt, att England skulle här ha allt att frukta af en fientlig invasion, hvaremot det knappast är tänkbart, att en engelsk armå skulle kunna derifrån uträtta något synnerligt genom ett angrepp på de jemförelsevis tätt befolkade fristaterna. Men för det ofriga Europa skulle sjökriget bli af öfvervägande betydelse. Man kan töreställa sig stora atgörande ajöslag, i hvilka engelsmännen blifva med sina bättre bemannade krigsskepp segrare, och detta så mycket lättare som Förenta Staternas krigsflotta endast är ringa i jemförelse med den engelska. Men dermed skulle sjökriget icke vara afgjordt; ty från Förenta Staternas hamnar skvlle snart utlopa en massa snabbseglande kapare, hvilka skulle förfölja, angripa och tillintetgöra de värnlösa bandelsfartygen, icke allenast på Atlantiska Hatvet, utan på alla verldens haf, och, litande på sin snabbhet och sina besättningars djerthet, utsträcka sitt fribryteri ända fram till Europas kuster. Utsigten till denna möjlighet måtte väl år 1856 hafva medverkat dertill, att den nordamerikanska unionsregeringen undandrog sig att tillträda pariserfördraget mellan de europeiska makterna om att icke utfärda kaparebref i framtida kr.g. Afvisandet af denna öfverenskommelse var i och för sig en hotelse mot Europa, som förre eler senare måste komma att bli utförd, och då man tänker på det moraliska förderf, som enl. alla resandes berättelser gitver sig tillkänna hos en stor del af de lägre klasserna i de nordamerikanska sjöstäderna, så kan man med skäl befara, att många af dessa kapare svårligen skulle ute på verldshafvet göra någon skilnad på flaggan, i händelse de mötte ett rikt köpmansfartyg, utan de skulle utan betänkarde anhålla, plundra, bränna och sänka det, vare sig att det tillhörde den ena eller andra nationen. Allt detta kan betraktas som alltför mörka, pessimistiska och derför osannolika föreställningar, hvilka förebyggas af törutseende siatsmän och den upplysta allmänna meningen. Det är visserligen möjligt och bör förutsättas, att förnuft och besinning få denna gång ötverhand, för omvexlings skull — ty i det sista decenniet har det onekligen icke alltid varit dessa dygder hos statsmännen och den allmänna meningen, som rådt öfver krig och fred i Europa. Men det gäller derjemte Englands förödmjukande, hvilket Nordamerika synes uppenbarligen vilja framtvinga, och visa de engelska statsmännen sig eftergifvande häri för fredens skull, så kan man väl med skäl säga, att de skola ge verlden ett efterföljansvärdt exempel; men det kan då ätven anses för gifvet, att de nordamerikanska fristaterna snart skola, eggade af den visade eftergifvenheten, söka och med lätthet finna nya arspråk på Englands ytterligare förödmjukande — så att det omsider likväl måste komma till en afgörande kamp om herraväldet på hafvet, så framt England icke går nog långt i eftergifvenhet att uppgitva bvarja anspråk på att vara mera eller lika mycket på hafvet som dess emanciperade frände, hvilken om tre år firar hundrade årsdagen af sin frihetsförklaring. Men om det också knnda mad 2. oo9