Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 1

sistlidaa lagtima riksmöte till ungefär 3500 rdr pr dag, och detta oaktadt att vår öfverkammares ledamöter måste utan arvoden fullgöra sitt representantvärf. Det är lika naturligt som riktigt att folkets representanter iakttaga sparsamhet, och särskilt utgör nionde hufvudtiteln (pensionsoch indragningsstaterna) ett fält, å hvilket sparsamhetsdriften förtjenar att komma i användning, ty vi nalkas snart den tid, då hvarje bildad man bör hafva nått till insigt om att det är han sjelf, och ej staten, som skall draga omsorg för hans ålderdom och hans efterlefvande. Men det förefaller oss som om man alltför ofta vid våra rikedagar gjort sig skyldig till det felet att spara på öret för att slösa med riksdalern, ej blott på det sätt vi ofvan antydt, utan ock derigenom att man törbisett, det ett kraftigt uppmuntrande af produktionens vilkor, af de medel som betordra handel och näringar, mångdubbelt mera bidrager till att skapa välstånd inom folket, än om man nedprutar begärda småanslag med några hundra riksdaler. Dugtigheten i sistnämnda tall springer kanske skarpare i ögonen på kommittenter än nitet och omtanken i det törra, men en svenska folkets törtroendeman är pligtig hafva ett större mål för sina handlingar än vinnandet af ett ögonblickligt, kortlifvadt bifall inom sitt valdistrikt. Vi kunna derför ej nog vara tacksamme mot de riksdagsmän, som åtminstone öfverflyttat denna så att säga passiva hushållning på ett vidsträcktare plan, i det de framställt de förslag, som föranledt statsutskottets betänkande om det otvannämnda statelånets räntereduktion. Motionarer i ämnet äro hrr Wallenberg och Gumeehus, och företrädesvis tillhör den förre förtjensten att under sin representanttid hafva hatt sin blick oaflåtligt fästad på de besparingar, som kunna för statsverket uppkomma genom ett bättre ordnande af vårt upplåningsvasende. Hr Gumblii motion hade den förtjensten, åtminstone till syftet att öppna för de nya obligationerna väg till en vidsträcktare marknad än vår inhemska. För öfrigt inskränkte motionären sig till att yrka en räntenedsättning — alternativt till 4 eller 42 4 — under bibehållande annars af de väsentligaste för 1870 års lån gällande bestämmelserna. Af betydligt vidsträcktare fattning var hr Wallenbergs förslag. Detta, som bestämdt uttalade sig för en räntetot af 4 , fastställde lägsta emissionskursen till 83, hvilket skulle motsvarat en notering af 103 på de i marknaden befintliga fem procents obligationerna. Förslageställaren önskade vidare att den nu ifrågavarande operationen skulle ställas isamband med en eventuel konvertering och konsolidering af Sveriges hela statsskuld, så att fullmäktige i riksgäldskontoret egde att under gynnsamma omständigheter idessa fondpapper omsätta värdet af statens alla förut upptagne lån. Slutli knlile d bligat blifva bappeåsdara och lyda på guld (caroliner), dock med den inskränkning att räntan så länge silfver utgör Sveriges myntfot skulle få uppbäras äfven i silfver efter en kurs at 7 rdr 10 öre pr carolin. Ehuru de flesta punkterna i hr Wallenbergs motion ur teoretisk synpunkt ovedersägligen torde vara riktiga och tvifvelsutan företecknar beskaffenheten af stadens framtida upplåningssätt, tro vi likväl att statsutskottet handlade rätt, när detsamma föreslog de sedan at riksdagen gillade inskränkningarne och förändringarne i denna plan. Att törskrifva obligationer i guld, så länge landets myntfot är silfver, skulle alltid innefattat något oegentligt, och förverkligandet af den stora konverteringsplanen torde böra uppskjutas till den — vi hoppas ej allttör långt aflägsna — tid då ett universelt myntsystem blitvit antaget. I annat fall komme Sveriges consols att väsentligen stanna inom landet, men vår statsskuld är för betydlig och vårt folk ännu för fattigt för att tillåta en snar ötverflyttning af denna skuldbörda. Vi ha yyligen meddelat utskottets till riksdagsbeslut upphöjda förslag i ämnet, och behötva således ej ånyo redogöra för detsamma. Man har af detsamma mhemtat att de klagomål numera böra vara undanröjda, hvilka hittills höjts deröfver att stegringen af fastighetskrediten motverkats genom statens upplåning. Tillika är dock, synnerligast genom den bestämmelsen att derest effektiva räntan för 5 YWobligationerna skulle öfverstiga effektiva räntan tör 4 00 obligationerna regress till förstnämnda upplaningssätt kan ega rum, sörjdt för att staten fortfarande och utan förlust på det nu företagna experimentet må kunna er— — vara rädd. Ni är så förändrad till J sedau up