Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 1

——— Men ni behöfver ej vara rädd. Ni är så förändrad till ert utseende, att er gamle vän Bradstock sjelf ej skulle känna igen er, om han kunde komma ut ur sin graf och nu få se er. — Tala ej om döda män och grafvar, sade Grogram med en rysning. Häraf kunde mr Pentweazle förstå att hans följeslagare var en pultron, och att det ej skulle bli särdeles svårt stt tvinga honom fullgöra sin förbindelse. Sedan detta vore gjordt och skatten delad så — ju lugnare de kunde skiljas åt och ju längre deras framtida banor blefve skilda åt i lifvot, desto bättre för dom båda. Då de hunnit i land blefvo de omringade af den vanliga hopen utskickade från hotellerna; men på resan hade Grogram af en bland sjömännen fått anvisning på ett värdshus som var lugnt och undangömdt, och der inga frågor gjordes rörande gästerna. De skilde sig derföre från hopen, anropade en bärare som tog deras få saker och visade dem vägen till Krabban och Hummern — sådant var värdshusets namn. Vid ankomsten dit funno de att Krabban och Hummern var ett högst ruskigt och otrefligt ställe, beläget nära vattnet och bestående af en gammal mörk tegelbyggnad, förenad med ett ruckle af trä, hvars öfra halfva del utgjorde ett slags galleri vid tegelväggen, under det den nedra hälften bildade en kägelbana. Det låg ett stycke öde land mellan värdshuset och floden på hvilket nägra illa medfarna båtar lågo och ruttnade, under det hvassa träpålar — fragmenterna af ett brohufvud som för länge