Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 1

sedau upphört att existera — stucko upp här och der, liknande fula klor. Det var lyckligt för våra båda resande att de, innan de anlände till detta respektabla förfriskningsställe, med tillbjolp af både konst och natur lyckats gifva sig, den ene ett så rått den andre ett så exentriskt utseende, alldenstund ett hyggligt yttre ingalunda gällde som rekommendation till värdens på Krabban och Hummern bevågenhet. Tvärtom betraktade denne värde person liksom hans gäster med en anmärkningsvärd misstänksamhet hvarje vanlig hygglig menniska som kunde infinna sig och begära rum eller förfriskningar. De sysselsättningar åt hvilka de vanliga kunderna på detta värdshus egnade sig voro ej af den beskaffenhet att de kunde ingifva dem stor längtan efter offentlig uppmärksamhet. Både värden och hans gäster hade derföre en inrotad motvilja för allt hvad spioner hette, och om mr Pentweazle och Grogram haft utseendet af att vara vanliga menniskor, skulle de utan tvifvel ha betraktats med fientliga ögon och blifvit förvägrade den gästfrihet de sökte. Sådana de nu voro blefvo de mycket välkomna. Grograms råa sätt tillika med en viss anstrykning af galgfogel, som han tycktes erhålla så fort han kom i sådant sällskap, som bäst passade honom, visade otvetydigt att han var en person af hvilken gästerna på stället ej behöfde ha någonting att frukta, och som sannolikt var lika illa komprometterad som den värste af dem. Mr Pentweazles ställning var ingalunda så klar för dem, ehuru de besynnerligt nog gissade ganska riktigt ut