Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. XII D. 24 Februari. I går just vid middagstiden uppträdde plötsligt på vår politiska horisont den Plantamourska kometen. Den är obeskrifligt välkommen, ty om den blir mycket skrifvet och ordadt under två veckor, äfven om, hvilket är troligt, astronomerna förbålla sig passivt, till och med om de förklara att den icke är äkta, hvilket väl också ingen gerna kan påstå, Men allmänheten, som Gud vare lofvad icke är kinkig, skall nog ha sin förnöjelse af den ändå, och vi i hufvudstaden desto mera, som den kan ersätta den af gubben Gautier tilltänkta, men af öfverståthållaren förbjudna björnjagten på Ladugårdsgärdet. I går, 124:de årsdagen af de tre svenska riddarordnarnes instiftande, var det som ofvanantydda komet framträdde i form af ettikonstitutionsutskottet fattadt beslut — naturligtvis efter anställd votering — att, enär åtta af statsrådets ledamöter uti deras rådslag om allmänna mått och steg icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, så skola de hos konungen anmälas till entledigande. — Två af statsrådew nuvarande ledamöter, grefve v. Platen och hr Weidenhjelm, äro lyckligtvis i den ställning att kometen icke traffar dem; men ovisst är dock om de ej bli berörda at kometens svans. Om utskottets majoritet ändå mera velat illustrera sin komet, så hade den bort utsläppas först i dag, skottdagen, emedan meningen utan tvifvel är att rikta ett grundskott mot den för nämnda majoritet och deras förmän misshagliga ministören. Men om skottdagen blifvit vald för det stora evenementet, så hade de tio anklagelsemännen i utskottet kunnat införlifva sina namn med påfven Gregorius XIII:s, som införde den nya stilen (i de tios utsläppta komet saknas visst icke heller estil), som tillika årligen firade Bartholomeinatten med processioner och skådepenningar och derjemte instiftade 22 jesuiterkollegier, men från hvilket införlifvande de, måhända af pur blygsamhet, beslutat sig vilja afstå. Frågar någon: hvad ha då de olyckliga åtta statsråden förbrutit? så är det svårt att angifva hvari deras brott egentligen bestått, hvaremot det är lätt att angifva den förevänning som de tio utskottsledamöterna begagnat för att uttala sitt anathema esto! Denna förevänning är det på f. d. krigsministern generalen Abelins föredragning fattade, af de åtta statsrådsledamöterna biträdda beslutet om fastställandet af högsta rekrytåldern vid indelta armen till 25 år. I ert minne tillåter jag mig återkalla, att jag före denna riksdags början omnämnde såsom oppositionens blifvande operationsplan att från och genom konstitutionsutskottet skjuta bresch på ministeren. Derföre insatte oppositionen i Andra kammaren sådana män i konstitutionsutskottet som lydde order. Helst hade oppositionen naturligtvis sett, om det lyckats åstadkomma någon storartad, riktigt förkrossande eruption — en riksrätt, om hvars beslutande utskottet ensamt, utan kamrarnes bifall, kunnat gå i författning. Men då den åtgärden misslyckades, så tog oppositionen kvad som stod till buds, och lyckades, men endast genom den aflagda sedelns medverkan. Om jag icke blitvit oriktigt underrättad, hyste oppositionen i det längsta, och icke utan skäl, den förhoppning att, då det gällde att mot statsrådet tillämpa 107 Reg.formen med anledning af det ofvan omnämnda regeringsbeslutet, kunna påräkna en ledamots i utskottet från Första kammaren biträde, enär han förut i tryck ogillat nämnda beslut; men denna förhoppning gäckades, enär Första kammarens samilige ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut. I afseende på den regeringsåtgärd, för hvilken utskottet nu vill att 1075 reg.-f. skall mot de åtta statsråden tillämpas, lärer förhållandet vara sådant, att stadgandet i de Åunder fötterna trampade knektekontrakterna är, i afseende på knektarnes ålder, mycket sväfvande, i åtskilliga icke ens omnämndt. Förhållandet lärer ock vara, att i allmänhet på flera år inga rekryter insatts för nummer, hvilka varit äldre än 25 år, men väl ändå yngre, och obestridligt är att ju yngre en knekt är vid antagandet, desto fördelaktigare är det både för honom sjelf, enär han tidigare får eget hem och blir mera viss om att kunna uppnå pensionsåldern, och äfven med afseende på inöfningen i vapenförning. Det är alltså, jag upprepar det, blott en förevänniog som nu valts för att kunna pricka mivisteren och icke egentligen för rekrytälAA — —