Göteborgsposten – 26 februari 1872, sida 1

hernes älskares darrade och hennes ögon voro ihärdigt fästade på hans ansigte. — Antag att jag ville lära känna det verkliga värö det af den kärlek hvars föremål jag var — ville lära känna om den skulle bli beståndande, såsom utlofvadt var, äfven om jag vore fattig och olycklig? — Det skulle ha varit mycket oklokt af dig om du satt den kärlek du talar om på ett sådant prof som den ej förtjenade, sade mr Wowersley torrt. — Men ett sådant prof har den bestått! Den utgick ur profvet renare och starkare än någonsin, sade Frank. Ellen, min älskade, jag skref till dig att jag var fattig, men jag är rik, att jag ej egde hopp om att vinna oberoende — men min ställning är betryggad! Under de sista minuterna hade flickan nästan dragit sig ifrån honom, och då han yttrade dessa ord höll han ut armarne, liksom om han väntade att hon skulle återvända till honom. Hvad än anledningen kunde vara dertill — om hon ej fästade uppmärksamhet vid hans åtbörd eller om hon var litet stucken öfver det spratt han spelat henne — allt nog Ellen satt för ett ögonblick orörlig och tyst. Derefter yttrade hon: — Naturligtvis är jag glad öfver din goda lycka, Frank; men det skulle ha besparat både min onkel och mig sorg och hjertävgslan om du låtit oss få veta detta förr — om du ej låtit oss tro att du blifvit utblottad och olycklig. — Utblottad och olycklig var jag, käraste. Vid den tid då jag skref det sista brefvet till dig var jag utblot