Göteborgsposten – 26 februari 1872, sida 1

rdr, äskade K. Maj:t för nästk. år det högre anslagsbeloppet. Då hr Hedin deremot ansåg, att de hinder som utrikesministern anfört för verkställandet af förra riksdagens beslut ej voro tillfyllestgörande, så motionerade han nu att oftanämnda 40, 800 rdr skulle under samma rubrik som förlidet år i staten upptagas, hvilket förslag ock af statsutskottet förordades, dock med den förändring att summan skulle minskas med 3400 rdr, utgörande det belopp hvilket hittills utgått till arvode för en militärattach i Paris, men hvilket arvode i enlighet med K. Maj:ts framställning hädanefter skulle utgå från 4:de hufvudtiteln. Af den märkliga omständigheten, att h. exc. utrikesministern grefve v. Platen icke genast vid diskussionens början i Andra kammaren gaf sina åsigter tillkänna i afseende på utskottets, från den k. propositiouen afvikande, framställning, drog man den slutsats att hr grefven med resignation underkastade sig hvad kammaren ville besluta, och sällan torde väl hittills någon departementschef mindre verkat för bifall till sina egna förslag. Deremot uppträdde worst frih. Åkerhjelm för att ådagalägga olämpligheten deraf att arvodet till militärattachen i Paris icke fortfarande skulle utgå från tredje hufvudtiteln, enär i motsatt tall följden kunde blifva att Norge, som bidrager till militärattachåernas aflöning, komme att hålla särskilda sådana. Derföre yrkade tal. väl bitall till utskottets hemställan i öfrigt, men med den ändring att Sveriges andel i arvodet till militärattachen i Paris, 3400 rdr, fortfarande skulle uppföras på 3:dje hufvudtiteln — ej på den 4:de som K. Maj:t föreslagit — och att således det tillfälliga anslaget till öfvergående utgifter borde ökas från 37, 400 rdr till 40,800 rdr. Detta förslag antogs ock efter anställd votering med det öfverraskande stora röstantalet 102 mot 66. Men hvad som egentligen gaf lif åt den föregående diskussionen var hr Hedins uppträdande. Han uttalade den åsigt, att den svenska diplomatien alldeles icke utvecklat en så gagnande verksamhet att ej betydliga nedsättningar å ministerstaten borde ske. Hvad som åstadkommits i diplomatisk väg genom traktaters afslutande, hade utförts med ringa arbete. Mot den förre utrikesministern grefve Wachtmeister yttrade sig tal. med mycken skärpa, till och med skoningslöst. Dennes yttrande att Sveriges maktställning icke undergått någon förändring efter 1858, ansåg tal. fullkomligt oriktig, erinrande om Danmarks olyckor, Englands sjunkna makt, den stora tyska kejsarstatens uppkomst, folkrättens och traktaternas trampande under fötterna. Derföre ansåg tal. farligt att ingifva folket den föreställningen att landets maktställning vore orubbad och tillika att använda det citerade yttrandet som ett skäl mot hvarje förändring i utrikesbudgetens slutsumma. — Men, måhända är det dock nästan lika sarligt och orätt att ingifva utlandet den föreställniogen om Sverige, att det sjelf anser sig så materielt vanmäktigt och eå politiskt afsigkommet, att det ej har råd eller behof af att vara representeradt i utlandet? (För de af edra läsare, som derom ej ega kännedom, bör jag upplysa att utrikesdepartementets stat upptager: lön till utrikesministern 24, 000 rdr, till departementets expedition 24,000 rdr, till ministerstaten 300,000 rdr, tillfälligt anslag 40,800 rdr, skrifmaterialier m. m. 48,000 rdr; summa 436,000 rdr). Med mycken specialkännedom och skärpa angrep hr Hedin derefter de förenade rikenas konsulsväsende, framhållande dels bristerna deri, dels befordringsgrunderna, och nekas kan icke att ganska många af tal:s anmärkningar 1 begge dessa hänseenden äro fullt berättigade. Deremot tror jag icke att tal:s åsigt. att de tre skandinaviska länderna borde förena sig om ett gemensamt konsulsväsende är hållbar och skall af dessa länders verkliga affärsmän godkännas, och i detta fall är väl deras omdöme af synnerlig betydenhet. Att i hr Hedins anförande många uttryck förekommo som vittnade om stor bitterhet och gjorde ett oangenämt intryck i kammaren, framgår dels af den omständigheten att eadast hr Key slöt sig till honom, och dels deraf att ej blott hr Liss Olof Larsson och frih. Åkerhjelm utan äfven grefve Sparre klandrade hr Hedins brist på grannlagenhet, och när en sådan anmärkning kunde göras ätven af grefve Sparre, som visst icke för egen del väger sina ord på guldvigt, så kan väl antagas att anmärkningen var befogad. Frih. Åkerhjelm beklagade att hr Hedin vändt sig mot en man (grefve Wachtmeister), hvars bjerta nu upp: hört att slå, men hvars verksamhet borde tackd som min: man as I harneg BIHEA 4AA.Å.