Göteborgsposten – 26 februari 1872, sida 1

ende. Er plan var nästan lika god som min; men jag har heft den fördelen att kunna bringa min i utförands. — Du talar fortfarande i gåtor. Säg klart och tydligt hvad du menar, sade Ellen. — Antag, sade Frank, att jag utöfvat ett litet oskyldigt bedrägeri mot er. — Frank, ropade mr Womersley, skall jag höra hvad du har att säga? Kom ihåg att jag är vaken och lyssnar. — Godt, sir; det är just hvad jag önskar, alldenstond jag vill att ni isynnerhet skall höra det. Antag således att äfven jag hade uppgjort en plan, liknande er egen och byggd på samma grundval? — Du vill väl ej säga — inföll Ellen. — Hör på och afbryt mig ej. Jag skref till dig att jag var en ruinerad man — att jag förlorat hela det kapital jag medförde från Eungland på mitt försök att öka det, och jag tillkännagaf min återkomst hem och bad om tillåtelse att ännu en gång få träffa dig och erfara min dom från dina egna läppar. Om denna dom blefve afstående från dig, skulle jag böja mig under den, om ock jag trodde att den skulle bli min död. Ungefär så der skref jag. Nu har jag kommit tillbaka och funnit mig mottagen med sådan kärlek och godhet af er båda, att jsg aldrig vågat vänta mig något dylikt. Pröfningen är verkställd, och det finnes intet skäl till vidare förställning. Hvad skulle ni säga om jag, i stället för att vara utblottad på allt, vore rik? — Frank! utropade mr Womersley. Ellen yttrade ej ett ord, men den hand som låg i