Göteborgsposten – 23 februari 1872, sida 1

gamle gentlemannen. Då mottog mr Womersley honom med en hjertlig helsning, skakade hand med honom och önskade honom på det hjertligaste sätt välkommen till sitt fädernesland och sitt hem. Den gamle gentlemannen lade en särskild vigt på det sista ordet. Slösaren hade nu återkommit, förkrossad och ångerfull, till dem på hvilka lyckan under bangs frånvaro slösat sina håfvor, och hvilkas skyldighet det, enligt den gamle gentlemannens doktrin, följaktligen var att dela sin lycka med honom. Hade ett motsatt förhållande egt rum, skulle Frank Scorrier ej blifvit på det sättet mottagen vid sin återkomst. — Jag är innerligt glad öfver att se dig här igen, Frank, och du har riktigt öfverraskat oss genom att komma förr än vi värtade dig. Ellen här har så tröttat ut mig med sina ständiga uppmaningar att räkna ut dagen för din ankomst, att jag blifvit nästan vimmelkantig sjelf; men ännu på någon tid trodde vi säkert att du skulle dröja, Emellertid är du nu här, och här finner du oss på en helt olika plats mot stället vid Bampton der du sade oss farväl, min käre gosse. — Nej, onkel, det var ej i Bampton vi skildes från Frank; om du erinrar dig så var det i Gravesend, dit vi foro för att följa honom ombord på Jason. Nej, Frank, vi ha aldrig sett dig sedan den der aftonen då du blef anfallen af den der förrymde karlen och — Men hvad är det åt dig. Frank? Han hade blifvit dödligt blek och vacklade under ett ögonblick liksom om han skulle ha fallit. Mr Womersley