Göteborgsposten – 23 februari 1872, sida 1

OM r — — 2 44v flyttning af göromål från annat håll eller genom ett förenkladt expeditionssätt göra detta anslag obehöfligt. Kammaren beslöt utan votering att med afslag af utskottets förslag bevilja det äskade anslaget. I enlighet med utskottets hemställan afslogs deremot at Andra kammaren det begärda anslaget å 900 rdr till arbetsbiträde åt aktuarie i Svea hofrätt. Beslutet härom föregicks at någon öfverläggning, hvarunder till förman för förslaget upptradde, förutom justitie-statsministern, hrr Bovin, Dufva och Åstrand. Dessa framhollo, i likhet med talarne i Första kammaren, att nyssnämnda biträde var behöfligt på grund deraf, att aktuarien, i enlighet med en föregående riksdags önskan, blifvit ålagd att emottaga en del handlingar, som förut inlemnats till sekreteraren. Denna anordning vore af stor boqvämlighet för de rättsökande och borde för den skull bibehållas, men detta kunde ej ske, om ej detta anslag nu beviljades. Hrr grefve Posse, Dufva och Jan Andersson dels hyste tvifvel om ändamälsenligheten af den genomförda anordningen, dels anmärkte att en föregående riksdag väl uttalat sin önskan om densammas införande, men säkerligen ansett den kunna göras utan ökade anslag. Anslag för utarbetande af lagförslag. K. M:t hade föreslagit, att, i likhet med hvad för innevarande år egt rum, till bestridande af kostnader för utarbetande af lagförslag måtte för 1873 å extra stat uppföras eresag af 20,000 rdr, och hade statsutskottet äfven hemställt om bifall härtill. I Första kammaren uttalade hr Wallenberg den önskan, att någon af regeringens ledamöter skulle yttra sig angående omfånget af denna lagberedning, den han hoppades ej skulle omfatta äfven omarbetning af redan utarbetade lagförslag. Dagligen finge man allt större och starkare skäl att yrka på retormer i vår lagskipning: Tal ville visserligen ej yrka annat än bifall, men uttalade den förhoppning att en kommande riksdag, i händelse några resultat af Jagberedningens verksamhet ej skulle hafva blifvit synliga, måtte vägra anslag dertill. Utan någon vidare diskussion bifölls härefter det begärda anslaget liksom detsamma utan all gensägelse af Andra kammaren godkändes. llofrätternas förstärkande med extra divisioner. Till bestridande af kostnader tör hofrätternas förstärkande med extra divisioner hade K. M:t äskat ett förslagsanslag af 10,000 rdr, hvartill bitall blitvit af statsutskottet hemstäldt. I Första kammaren bifölls denna hemställan, sedan hr Wallenberg uttryckt sin ledsnad öfver att anslag, sådana som detta och det i första punkten begärda, hvilkas syfte vore att befordra en skyndsammare lagskipning, kunde blifva föremål för länga diskussioner och meningsskiljaktigheter. Det vore, ansage tal., under riksdagens värdighet att upptaga sin tid med sådana detaljirågor. I Andra kammaren förekom deremot rörande denna sak en ganska vidlyftig öfverlaggning, hvarunder flera ledamöter uppträdde med törord för en af samtliga Andra kammarens statsutskottsmedlemmar i afgifven reservation gjord hemställan, att detta anslag icke måtte beviljas. Reservanterna hade medgifvit, att den i hofrätten ötver Skåne och Blekinge ännu qvarstående balansen måste verka ett för rättssökande menligt uppehåll i målens afgörande, men detta oktadt kommit till nyssbemälde resultat. Man hade nemligen trott sig finna, hurusom på senare tider den åsigt blifvit allt mera allmän, att skälet till det städse aterkommande behofvet at extra divisioner vid rikets hofrätter icke så mycket vore att söka i ett ökadt antal af inkommande tvistemål, som än mera i ett tungt och inveckladt arbetsoch expeditionssätt, samt att derför vidtagandet af föranuringar och förenklingar i hofrätternas arbetsordningar utgör ett nödvändigt vilkor för rättsskipningens nöjaktiga gång. Denna åsigt hade synts ega stöd i tor handen varande förhållanden och under sådant autagande vore det mindre välbetänkt att fortfarande ställa till K. M:ts disposition medel tör utvidgning at hofrätterna, då genom en sadan åtgärd behotvet af dessa embetsverks organisation skulie blifva mindre påtaglig och i samma mån utsigten minskas att for tramtiden utan ökad statsutgift ernå den skyndsamhet i lagskipningen, som den rättssökande bör ega rätt att fordra. Dessa åsigter utvecklades närmare af hrr grefve Posse, C. Ivarsson, Jan Andersson, Jöns Pehrsson, O. B. Olsson, Dufva, Key och Ola Jönsson. Isynnerhet tramhböll gretve Posse, på samma gång han med stöd art sifleruppgifter sökte visa, att balausen vore i nedgäende och vid 1872 ärs slut skulle vara lika obetyulig som 1863, uodvandigheten att vagra detta auslag tör att erhålla en ny rattegangsordning i stallet för den nära tvåbundraåriga, vi nu ega och som förorsakade att rättsdökande ofta mäste vänta oförsvarligt länge på rättvisa. Tal. klandrade regeringen för dess uraktlatenhet att framlägga förslag till retormer på lagstittningens område, oaktadt slera sädana blisvit ej biott at representationen begärda utan äfven till sina hufvuddrag antyuda. Det vore derföre icke underligt, om representationen ej ville gå in på att söka atbjelpa de befiutliga bristerna i vårt rättegångsväsende på det sätt, som regeringen ville, eller genom beviljande af ökade anslag. Hr C. Ivarsson betonade ock nödvändigheten at att i forsta rummet taga hand om domstolsorganisationen och trodde, hvad anginge behotvet af iträgavarande extra division, att det skulle hjelpa ganska mycket till ästadkommande af en större arbetsprodukt inom hoträtterna, om dess ledamöter icke så mycket som nu är förhållandet, hade privata uppdrag att sköta. Utskottets hemställan förordaues deremot af hrr kolmodin, Carln, Sv. Nilsson i Österslof och Rundgren. Hr Carlen visade, att sjelfva hjer punkten i reservanternas törslag gällde den frågan, om representationen borde begagna sin makt öfver budgeten för att framtvinga reformer på lagstittningens område. Det vore i allmänhet icke orätt att på detta sätt använda nämnda makt, men den föreliggande frågan vore ej af beskaffenhet att lampa sig för en sådan användning. Med vitsordande at hofrättoledamöternas stora flit, yrkade talaren bifall till det begärda anslaget. Hr Kolmodin ansåg nödvändigt för samhällets utveckling och bestånd att upprätthålla lagskipningens jemna gång, och då detta, hvad Skäne och Blekinge beträffar, ej kunde ske utan tillökning af den skånska hoträttens arbetskrafter,