Göteborgsposten – 23 februari 1872, sida 1

—— ——————— —s— befara, Frank, sade flickan med armen ännu lindad kring hans hals och hufvudet fortfarande lutadt mot hans skuldra. Du har beredt oss en verklig öfverraskning, ty vi väntade dig ej förr än om en månad åtminstone. — Ja, och om jag fasthållit vid min ursprungliga plan, skulle det ha dröjt fullt ut den tiden innan jag fått återse dig. Men sedan jag afsände brefvet till dig inträffade omständigheter, som gjorde det rådligt för mig att begifva mig till England så fort som möjligt. — Jag ämnar ej fråga hvilka dessa omständigheter voro — åtminstone ej för närvarande, sade Ellen ; det är nog för mig att veta att du är här, att du ännu en gång är vid min sida, att din röst klingar i mina öron, och att jag kan luta mitt hufvud mot dess gamla vanliga hviloplats. Låt mig nu se på dig riktigt. Hon sträckte på sig vid dessa ord, höll honom på armslångt afstånd ifrån sig och såg honom ifrigt i ansigtet. hennes blickar hvilade på honom, for liksom en skugga öfver hennes drag och hon skakade på hufvudet samt yttrade med en suck: — Du ser rysligt svag och medtagen ut min älskade! Dina ögon ha förlorat sin glans och dina kinder sin färg! Du måste ha lidit grufligt! — Åh ja, de australiska guldfälten äro just ej någon helsosam plats, Nelly, och äfven om en man kommer dit med tillräcklig fysisk styrka, så är den själsspänning han är underkastad alldeles nog för att taga denna styrka ifrån honom och göra honom klen och mager. Ej hade jag precist så mycket att klaga öfver; jag kunde visserligen