Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 1

Göteborg d. 22 Februari 1872. Vid riksdagen råder t. n. ett visst Stilleben. Motionernas flöde har afstannat och utskotten äro sysselsatte hvar i sin stad med att sikta och sålla agnarne från hvetet. Förmodligen är det detta stilla, lugna lif inom de parlamentariska förhandlingarne som framkallat hr Sven Nilsson i Österslöf till en rinterpellation. Han har nemligen begärt och erhållit Andra kammarens tillstånd att rikta en högtidlig fråga till justitieministern, huruvida det i konungens tal vid riksdagens afslutande d. 20 Maj 1871 förekommande yttrande om urtima riksmötes sammankallande varit föremål för föregående öfverläggnmg inom konseljen. Detta yttrande från tronen, hvilket sålunda synes komma att blitva af en viss konstitutionel betydelse, lyder i sin helhet på följande sätt: Bland de angelägenheter åter, som icke vid denna riksdag hunnit till ett önskligt mål, intages främsta rummet at den tråga, som jag vid vårt förra möte på detta rum lade eder särskilt på hjertat, frågan om landets försvar. Nödvandigneten af dess förstärkande hafven I erkänt, när I med. fosterlandsk beredvillighet lemnat större delen af de anslag, som jag äskat för materiel, befästningar och specialvapnens utveckling, men den ännu vigtigare förstärkningen i lefvande kraft, som borde vinnas genom värnepligtens utsträckning, är för tillfället omintetgjord genom uppställandet af förbehåll som hvarken riksdagen i sin helhet antagit eller jag skulle kunnat godkänna. En samvetsgrann vård om rikets välfård medgifver dock icke något dröjsmål med landtförsvarets slutliga ordnande. Till yiterligare behandling af detta ärende, nog vigtigt att för sig påkalla en odelad uppmärksamhet af tolkets samlade ombud, är jag derföre betänkt att, om oförutsedda hinder icke möta, sammankalla en urtima riksdag, förvissad som jag är, att ingen bland eder vill undandraga sig de mödor och uppoffringar, som derifrån äro oskiljaktiga, allenast en ökad trygghet sålunda kan åt tosterlandet beredas. Hr Sven Nilsson i Österslöf lyste det nu att veta hvem som är upphofsman till denna, onekligen i vackra och manliga ord klädda tanke, om den har utgått från konungen personligen eller utgör ett resultat af hans och hans ministrars samfälta rådslag. Interpellationsrätten, om ock ej genom något uttryckligt lagbud stadfästad, är dock genom praxis fullt införd i vårt konstitutionella lif, och den hör till de förändringar i vårt statsskick, hvilka säkerligen af alla räknas till de goda. Ett vilkor för att den nya parlamentariska seden forttarande skall lända till båtnad är dock att den med grannlagenhet behandlas, så att en interpellant känner andra skrankor för att till regeringen framställa frågor än den, som ligger i behofvet af Kammarens medgifvande till spörjsmålets framställande. Har hr Nilsson nu ej åsyftat annat än att erhålla klarhet i den trågan, huruvida trontalen utgöra uttryck af konungens personliga eller regeringens samfälta mening, så har ban utan tvifvel varit i sin goda rätt. I detta ämne bör icke någon tvekan förefinnas, ty det tordo vara fullt enligt med andan i vår grundlag att endast de handlingar och beslut af Sveriges regent blifva af politisk betydelse som utgå från honom, omgifven af ett ansvarigt råd. De tal, som hållas från tronen, företeckna ofta hela riktningen al regeringens politik, under en ej obetydlig tidrymd, och när man ej önskar att de elterföljande handlingarne skola bli personliga, så bör ej heller det beslut, af hvilket dessa äro följder, vara at sådan beskaffenhet. Det förefaller verkligen som om någon brist hittills förefunnits i denna punkt, i det — ?2— s—