Göteborgsposten – 20 februari 1872, sida 2

beredelsetid. — Hr Victor Hugo blef rörd, trodde sig mera uppskakad af dylika blodiga akter, än annat godt tolk, än sjelfva de beklagansvärda domrarne och än mera bödlarne, dem han alla tyckte vara blodtörstiga tigrar — och så ville han göra sig berömd för sin hjertnupenhet, sin aktning för menniskolif (han, densamme, som sedan erbjöd kommunalisterna skydd och hägn, och försvarade dessa gräsliga skarprättare), gick bem och skref en kritik ofver ide offentliga morden eller dödsstraffen (deras fel att de få ske offentligt, medgifves), och att denna kritik, med hans penna uttörd, blef dräpande, skakande, det var klart. Derifrån uppstod nu i andra, blödiga, välmenande menniskors svaga hufvuden en önskan, att kunna rädda några af dessa lif, som, till en milliondel af alla dödsfall som årligen tima, falla för rättvisans svärd, eller åtminstone deras själar (ehuru få ärliga menniskor ha så god beredelsetid som dessa, hvilka förut veta sitt klockslag), och så uppstod denna agitation för dödsstratfens äfskaffande, hvilken, likt andra fantasier, väl kommer att göra sin rund och hafva sin tid — för att i sin ordning aflösas af en annan agitation, hvaraf menniskorna i vår snöda verld tyckas hafva ett behof under sina vanmäktiga försök att finna lyckan här på jorden och att hitta på det samhallsforhallande, som icke skall komma nägot vidare att öndka, men hvarunder alla menniskor bli goda, ostralfliga medborgare. Ingen dödsdom, äfven om aldrig så orättvis, har dock gjort mera ondt än denna förfärligt grymma och omenskliga teori; och, med all sin filautropi, kan väl Victor Hugo anses för upphofvet till det blodigaste drama, som historien vet omtala, neml. kommunalistupproret i Paris 1871. Och de som hylla och predika dessa oriktiga satser måste anses lika brottsliga som han, lika tanklöst gifvande lösa tyglar åt menniskornas inbördes hat och de lågas, de otillräkneligas liknöjdhet för medmenniskor, hvilkas lif de tycka stå sig i vägen. Med skäl kunna vi till hr Victor Hugo rikta följande frågor: Har ni intet medlidande, min herre, med de tusen sinom tusen offer, som krigets blodiga lekar årligen skörda? eller hvarföre icke rikta ert nit åt afskaffande af de rysliga exekutioner, med stympningar och kroppstortyrer i alla tankbara och otänkbara variationer, som på slagfältet försigga? IIvarföre? — Har ni intet medlidande med de otaliga ofler för sjukdomar, farsoter, hvilka offer mot sin vilja dagligen måste duka under efter rysliga lidanden? Hvartöre icke söka sätta ett hinder för sjuklighet och sjukdomarnes hemskickelser på menniskoracen? Hvarföre? — Äro dessa båda fall at död mera härrörande af Guds omedelbara straffdomar, än de dödsfall, som tima på schavotten? Hvarföre är ni så oändligen öm om menniskornas lifslängd, den ju Gud ändock kan så lätt förkorta, och den ni ändock ej kan förlänga i evighet? Tror ni att menniskans längre eller kortare litstid gör hennes tillvaros lycka, ett lif som ju förr eller senare har en gräns? Tror ni att icke helt andra faktorer än en lång lifslängd äro vida säkrare vilkor för samhällets bestånd och menniskornas inbördes kärlek? Är icke för många döden efterlängtad? Är det icke grymt att tvinga eu ångerfull syndare att tillbringa sitt lif i fängelse, då man genom en lätt död kunde befria honom från lidanden och vanära? Filosoferna sysselsätta sig mycket med det förhållande, i hvilket menniskan, den högsta lävken i skapelsen, står till andra skapade, med lif begåfvade varelser. Och sakert är att ett samband finnes dem emellan — ett samband, som funnit uttryck i det hägn som lagstiftningen gifver dessa senare genom sina bestämmelser om skydd mot misshandel från menniskans sida. Men om vi vilja göra menniskoracen till ett slägte, mindre blodtörstigt, än naturen gjort detsamma samt förädla och upphöja det — genom att föreskritva att det aldrig må bloda sina händer, — huru kunna vi finna oss vid det mordande som dagligen föregår mot de oskyldiga törsvarslösa djur, som falla för våra händer i slagtarhusen, på Öppna torg, i hvarje gård på landet, eller i skogen, der lefvande väsen skapade af allmakten att fröjda sig åt lifvet äfven de, falla i hekatomber, icke derför att de gjort något ondt, eller vi befara att de kunna skada oss — utan blott derföre, att deras kött smakar oss, och att vi vilja lifnära oss genom att de släppa lifvet till. Kanske ni, min herre, hvarje dag törplägar er med en bit stek, som dagen förut tillhörde en skapad varelse, likasom ni försedd med lif i alla sina fibrer, måhända lika som ni prisande Gud på sitt språk för lifvets gåfva. Om ni, min herre, någon gång komme till Sveriges hufvudstad och på något at dess salutorg bletve vittne till att en bland våra torgmadammer sysselsatte sig med. att vrida halsen af eniskock höns, som den ena efter den andra släppas att hufvudlösa hoppa omkring tills de falla döda ner, borde ni med eder penna kunna skrifva en roman om en dylik upprörande blodsscen. Men hvarföre har ni ingen känsla för dessa exekutioner? Tycker ni att bödlarne här icke förtjena att lexas upp eller hvarför icke om denna sak utveckla Edra pjunkiga käuslorörande teorier, om menniskans hårda lott, att mördas, och att mörda blott? Ja väll Det är mycket i verlden, som filosoferne ej kunna begripa! Det är mycket, som de ej. kunna finna något bot för. Det vore då åtminstone dock väl, om de icke började i bakvänd ända, med sina teorier, om sambällets förbättrande. Att reformera menniskolagar det kunna de, men att torandra naturens eviga lagar, derpå stranda de. Då de dock angripa sådana lagar, som stå i fullkomligaste harmoni med naturen, göra de sig emellertid löjliga. JLL ,,Co(: c 55 P.S. För några dagar sedan är åter ett upprörande mord begånget för några lumpna rdr af en usling. Samma tidningar, som taga in digra spalter al ursäkter för dylika odjur, halva icke ett ord af medlidande för den oskyldiga qvinnan; men när lagen och det kränkta rättsmedvetaudet ädöwmt brottslingen let straff han förtjenat, då lära nog dessa tidningar aga medlidandet i anspråk för honom. :