Göteborgsposten – 20 februari 1872, sida 1

du visste huru jag längtar att lägga min arm omkring din du genomgått! Och sedan kunde Ellen taga fram Franks porträtt som hängde omkring hennes hals och betäcka det med kyssar samt derefter springa till sin onkel med ett ansigte liknande en Aprilmorgon — hälften småleende, hälften tårar, och den gamle gentlemannen hade ej svårt att förstå hvad hon tänkt på och smålog mildt åt hvad han kallade hennes barnslighet. — Tror du att vi skola märka någon synnerlig förändring hos Frank, onkel? sade Ellen en afton under en promenad. — Huru länge har han varit borta, mitt barn? frågade den gamle gentlemannen i sin ordning. — Mer än aderton månader, svarade flickan suckande. — Bevara mig väl, sade mr Womersley i det han betraktade henne med ett komiskt uttryck. Hvilken ofantlig tid! Nej, mitt barn. Vid Franks åider förändras man ej mycket under aderton månader, ehuru man gör det vid min. — Naturligtvis frågar jag det ej med afseende på den tid han varit borta, onkel, utan med afseende på allt hvad han genomgått. — Han skall ej vara så förändrad att du ej kommer att känna igen honom, skulle jag tro, mitt barn, sade mr Womersley; men vi få väl snart öfvertyga oss derom med egna ögon. j hals och trösta dig efter alla de bekymmer och pröfningar