Göteborgsposten – 20 februari 1872, sida 1

gen på den grund att bifall innebure ett betänkligt prejudikat. I Forsta kammaren föravarades utskottets framställning af frih:ne Funck och af Ugglas, som framhöllo nödvändigheten af kontinustet i de en gåog bestämda principerna för meddelande af statsunderstöd, hvaremot å andra sidan af generaldirektören Almqvist, bankdirektören Wallenberg och riksarkivarien Nordström åberopades de särdeles mildrande omständigheter, som kunde töranleda ett berättigadt undantag, i sammanhang hvarmed hr Nordström med flera exempel ådagalade att statsutskottet sjelf icke alls strängt hållit de bestämda principerna vid makt vid behandliogen af vida vigtigare frågor. Denna kammare godkände utskottets hemställan med 48 röster mot 31. I Andra kammaren blef voteringsresultatet det motsatta; der behjertades kukkolagubbarnes svåra belägenhet at 116 mot 57. För dem talade med mycken värma kapt. Ruthberg (motionären), häradshotd. Åstrand, br Sven Nilsson i Osterslöf, d:r Letjer, hr Forssdeck, landshöfd. AI-Aviset, br Heggström, lektor Rundbäck och hr Hedin; å andra sidan or Jöns Rundbäck — mycket sträng — frih. Ericson och hr Carl Ifvarsson, hvilka i egenskap af ledamöter i statsutskottet försvarade dess framställning. Till de bevekande skälen fogades ett politiskt. Kukkola byamän tillhörde dea till omkring 16,000 personer uppgäende finsktalande befolkniogen i Norrbottens län; det vore skäl taga hänsyn derull att med kärlekens och intressenas starka band fästa denna befolkning vid det land, i hvilket de ej voro invandrare och att ej fatta ett beslut som kunde gitva dem anledning misstänka att deras intressen vore af landets regering och representation förbisedda. Hr Carl ltvarsson, som annars vanligen hör tul majoriteten och sällan uppträder torr än diskussionen sä längt tramskridit, att vindens riktning med säkerhet kan beräknas, kunde icke underlåta att anmärka huruledes han väl fann det begriphgt, att några tjenstemän visade sig så känslotulla när det gallde en uppoffiing för staten; men för sin del höll han på principen och fruktade att en ettergift nu kunde blitva ett betänkligt prejud.kat. Men icke ens det nyss citerade hugget gjorde nu afsedd verkan, och talaren stannade denna gången i minoriteten. I begge kamrarne erhöllo bankofullmäktige decharge, naturligtvis. Men i Forsta kammaren föranledde det bestämda utoch invexlingspriset å karolinerna en liten pikant kontrovers emellan bankdirektören Wallenberg och bankotullmäktigen frih. Skogman. Den förre antydde att bankotullmäktige motverka karolinernas spridning i allmänna rörelsen, på det att sedelstocken icke skulle minskas. Den senare antydde i anledning häraf att hr Wallenbergs nit för karolinernas spridning härledde sig trån hans åtrå vatt resa sig en ärestod, säsom den der bidragit till: detta guldmynts införande på grund af sitt deltagande i myntkonterensen i Paris. Detta personliga och icke parlamentariska anfall bemötte hr Wallenberg med den utan gensägelse berättigade erinran, att han för sin del ej kunde foreställa sig annat än att här icke vore fraga om hvad den enskilde tänkte, utan om det som kan lända till landets bästa. Han erkände dock gerna, att han heldre ville underkasta sig beskyllningen att genom sitt varma intresse för karolinernas spridning vilja resa sig en ärestod, än han ville vara en af dem som haft förtroende att sitta i myntkomitön och der uttalat sig för karolinerna, men som sedermera lagt handerna i kors och nu begagnade första vindfläkt för att kasta karolinerna öfver bord. Åonu förspörjas inga stora tilldragelser från konstitutionsutskottet; men luften är tung, barometern är i fallande — kanske stormen är i antägande?