Göteborgsposten – 20 februari 1872, sida 1

det afseendet, så är det ingenting som hindrar oss från att förvåna honom genom att stiga om bord på Columbus i Falmouth och föra hit honom i triumf. Jag tviflar ej på att de skola telegrafera om fartygets ankomst och vi skola få veta derom i god tid. — Åh, det blir förtjusande! utropade Ellen i det hon rodnade af glädje vid blotta tanken derpå. Och sedan skola vi ej nämna ett ord för honom om vår förmögenhet eller egendomen eller någonting som står i sammenhang dermed, förr än vi fått honom hit; och då vi köra in här skola vi säga att vi helsa på några vänner, och ej förr än han står i salongen och ser sig omkring skola vi säga honom att alltsammans är vårt — ditt, käre onkel, menar jag, sade den unga flickan i det hon lade sin hand på sin onkels skuldra och såg honom i ansigtet. — Du beböfver ej rätta dig, mitt barn, sade den gamle mannen kärleksfullt; vårt är just rätta ordet för närvarande, och en dag skall det bli ditt och hans, liksom ni båda vid den tiden, om den Högste så behagar, skola vara ett. — Ack så roligt det skall bli — öfverraskningen menar jag, sade Ellen. Tänk dig Frank, som lemnade oss i det fula tegelhuset vid Bampton, med de gamla maskstungna möblerna, nu återfinnande oss på en vacker egendom, omgifna af allt hvad vi behöfva — det skall bli som en dröm för honom. — Och dock tyckte du att du var lycklig i det gamla tegelhuset vid Bampton, Ellen.