Göteborgsposten – 15 februari 1872, sida 1

en sjelf tyckte sig ha iakttagit, föranledde honom tt på ett höfligt men bestämdt sätt afskeda juryn ych uppskjuta målet. Carter hade ännu icke kunnat unträffas. Fredagen den 12:te. Carter öfverlemnade sig sjelfvilligt åt domaren, som, sedan genom vittnen styrkt vlifvit att C. strängt ålagt sina gendarmer att icke skada någon till lif eller lem, förklarade sig ej kunna hålla Carter häktad, utan endast af honom begära 15,000 dollars borgen, som genast lemnades. På qvälen talade Carter från Clays staty till en stor menniskomassa. Strängt klandrande guvernören, hvilken han jemforde med Tweed i Newyork, slutade han med följande ord: Har jag genom hvad jag nu sagt uppmanat eder till uppror? (Nej, nej! ropade ähörarne.) Så förhällen eder då lugna! Vi, jag och mina vänner inom legislaturen, begära icke våld, men vi fordra edert moraliska understöd. Vi, d. v. s. den lagstiftande församlingen i denna stat, vilja i morgon middag, då klockan slår 12, samlas utanför kapitolium och höfligt begära inträde i den sal, som från början blifvit oss anvisad. Infinnen eder der då, icke såsom våldsverkare utan endast såsom vittnen. — Ett par andra talare uppträdde derefter, och en at dem sade sig nyss ha blifvit underrättad om, att en af de flyktade legislatorerna, mr Lewis, på reqvisition af guvernören, var i annalkande med ett särskilt tåg. Denna underrättelse föranledde många hundra att genast rusa till banstationen för att rycka den väntade ur kup6en och föra honom till Carters parti, men guvernören afsände ett telegram, och tåget kom icke. Med anledning af en från stadens borgare till mayor Flanders öfverlemnad petition hade mr F. telegraferat till Washington och begärt att flera soldater måtte hitsändas, men president Grant svarade pr telegraf, att hans kabinett afstyrkt villfarandet af denna begäran. Lördagen den 13:de. Kapitolium är beläget vid Dryades-street och endast några få famnar från den mot densamma i rät vinkel löpande Canal-street, som, minst 200 alnar bred, är den lifligaste och i alla afseenden vackraste affärsgatan i Neworleans. På denna hade redan kl. 11 f. m. samlat sig inemot 10,000 menniskor, som afvaktade det ögonblick, då Carter-Husets medlemmar skulle passera på väg till kapitolium. Trangande mig fram ända till hörnet af Dryadesoch Canal-streets, såg jag nästan hela polisstyrkan (omkr. 500 man) uppställd på den förstnämnda gatan, hvilken ingen tilläts att beträda, tack vare de hotande bajonetterna. Ett par minuter innan kl. 12 förmärktes en liflig rörelse i närheten af min plats, dit folkströmmen leddes med stor hastighet, men endast för att helt plötsligt ändra direktion snedt öfver till andra sidan af gatan. Hundra händer voro på en gång färdiga att lyfta en man upp på ett omnibustak, och ett af tusenden höjdt, ihållande hurrarop helsade dagarnes bjelte öfverste Carter, en reslig man med en imponerande hållning och klädd i en vid slängkappa af blått tyg. Hans manliga, af mustascher och ett väldigt pipskägg prydda ansigte visade sig mer än vanligt strängt och allvarsamt, och icke ett drag deri tydde på, att han gladde sig åt den honom enhälligt egnade hyllningen. Sedan han gång efter annan förgäfves tecknat åt folket, att han ville tala, lade sig bifallsstormen slutligen. Och liksom bäfvande vid tanken på, hurusom ett enda ord från honom nu kunde tydas såsom signal till ett förskräckligt tumult. som det sedan skulle bli honom och hvarje annan omöjligt att hejda förr än strömmar af blod flutit, skyndade han sig att utropa med en stämma, som hördes vidt omkring: För Guds skull, för eder egen och för statens skull, förifren eder icke! Tagen intet steg, som jag icke bedt eder taga, och allt skall, låtom oss hoppas det, gå bra. Ned med guvernören! Intet uppskof längre! Polisen måste genast fördrifvas! Come on, Colonet! Dont back out! Let us go in! ropade folket otåligt. Nej, jag måste tala till eder, men härifrån kan jag det icke. Låten mig beträda balkongen på detta, det: närmaste huset, att I mån höra. mig båtue-, bad Carter ock visade sig straxt derefter; omgifven af flera legislatorer, på den antydda platsen, hvarifrån han uppmanade mängden att tåligt invänta återkomsten af en komit som nyss afgått till guvernören för att anhålla, att polisen genast måtte aflägspas från kapitolium och medlemmarne af Carters Hus sålunda medgitvas inträde. Efter omkr. 15 minuters förlopp framträdde komitens ordförande för att för folket rapportera guvernörens svar, men sorlet der nedanför törtog ljudet af hans röst. Så snart han hade slutat, visade sig Carter ånyo med hatten i hand. — Behäll hatten pä! Hatten på hufvudet!? ljöd ropet från massan. Carter, begagnande sig af tillåtelsen, tycktes vilja besinna sig på hvad han skulle säga. — Sjung ut! ... Tala fritt! Vi önska veta hur det förhåller sig ... Vi ha rättighet dertill! ropades från alla håll. — Fellou-Citizens! Så hören då! började Carter med fast stämma. Vär komite har just nu återkommit med det beskedet, att vår önskan ej kan efterkommes. (Rop från folket: Hon skall likväl genast uppfyllas, om ni blott sjelf vill det! Gå i detta ögonblick till kapitolium! We will stand by yout) Varen blott tysta och lyssnen till mig! Låtom oss gå tillväga på ett lagenligt sätt. Jag utgör en lika stor del af statsstyrelsen som Henry Clay Warmoth och är lagligt berättigad att försvara guvernementet och legislaturen. Det vore en laglig åtgärd at mig att låta ett flertal af eder aflägga den Sergeants atArms föreskrifna eden och sedan med de edsvurnas tillbjelp taga kapitolium i besittning, men jag skulle då af mr Warmoth stämplas såsom en upprorstillställare. Det är icke min afsigt att åstadkomma ett tumult. Vi måste se till, att vi noga följa lagens föreskrifter och humanitetens fordringar. Jag vill icke kallas upphofvet till faderlösa barns och enkors jemmer. Jag är icke en pultron, men tål dock ej anblicken af hederliga menborgares blod på våra gator. Jag skall i denna dag besöka general Emory öfverbefalhafvaren för den här förlagda truppstyrkar och lägga vär angelägenhet framför honom. Sedan om han tillstyrker det, skall jag bland eder utvälje ett tillräckligt antal för rengörandet af den väg, son leder till våra, legislatorernas, platser i statshusetKom ned till oss, öfverste! Vi vilja följa ede till generalen! skreko tusen bland åhörarne, mel detta erbjudande besvarade Carter endast med at ruska på hufvudet, hvarpå en af hans vänner, m Smith, erbjöd sig att blifva massans följeslagare oc