Göteborgsposten – 15 februari 1872, sida 1

——ä—k— — 2Ahu—T—2ss4—nk. ——— hemligheten hvar penningarne voro dolda, förr än han fann sig befriad från hvarje möjlighet att bli gripen och kom i tillfälle att få sin andel af guldet. Mr Pentweazle var af ett högeligen retligt lynne och medvetandet af att denna hemlighet var förvarad inom en man med hvilken han var i daglig beröring, en man som var hans tjenare och till den grad beroende af honom att han hade honom att tacka för sin quasi-frihet, men ur hvilken det dock var omöjligt att locka den ringaste upplysning — detta medvetande gjorde honom nästan vild och inverkade hämmande, på hans bemödanden att skaffa Grogram tillfälle atterymma. Han kunde rasa om nätterna då han låg i sin säng och tänkte på hela denna historia samt försökte att lägga tillsammans olika yttranden af Grogram under de samtal han haft med honom under dagens lopp, i hopp att i dessa yttranden finna någon lösning af det stora problemet; derefter kunde han bli grufligt skrämd af farhågan att någon annan händelsevis kunnat hitta på skatten; men till sist lugnade han sig alltid med den tanken att hemligheten varit känd blott af tvenne män, och att en af dessa var död, under det den andre hade ingått ett förbund med honom. Men han var praktisk lika väl som retlig och började att på allvar taga i tu med den uppgift som förelåg honom. 2 Då han först kom till Hobart Town hade förbrytareetablissementet synbarligen utöfvat någon särskild dragningskraft på honom, och mer än en gång hade han skaffat sig tillåtelse att besöka det. Han var en trägen gäst