Göteborgsposten – 14 februari 1872, sida 1

allen som i halfeirklar stryker omkring huset med dess portvaktorstugor vid hvardera ändan. Naturligtvis måste vi ha den andra portvaktarstugan öppnad genast. Mr Pencarrow höll den tillsluten under de sista tjugo åren, till följe af snålhet förmodar jag; det är det vackraste hus man kan vilja se, öfvertäckt af murgrön och innästladt under de stora almarne der det präktiga kråkboet är. — Mr Pencarrows snålhet har varit till stor nytta för oss, mitt barn, sade mr Womersley småleende. Den gamle gentlemannen kan ej ha gifvit ut mer än en tredjedel af sina inkomster. Tillökningen i kapitalet öfverträffar vida hvad någon af oss — till och med mr Dob80on, juristen — haft en föreställning om. — Jag mötte mr Langton, skogvaktaren, denna morgon, onkel, och han sade mig att mr Pencarrow, ehuru han sjelf aldrig skjutit, var en afsvuren fiende till alla tjufskyttar, och skogarne ha i många år varit noga bevakade så att de nu svärma af villebråd. Tänk hvilken jagt det skall bli för Frank då han kommer tillbaka! — Kommer tillbaka! upprepade den gamle gentlemannen; du menar väl ej att han skrifvit till dig något derom? — Nej, onkel, jag skulle ju ej ha hunnit underrätta Frank om vår lycka och derpå erhållit svar sedan mr Penearrow dog? — Nej, naturligtvis icke, sade mr Womersley tankfullt; men Frank Scorrier leker så i hågen på dig att du ej tänker på något anuat, ej ens efter förändringen i våra