Göteborgsposten – 14 februari 1872, sida 1

ee pen sväfva förbi den glade karnevalsgästen, då denne, dignande under bördan af de under nattens lopp destillerade dryckesvarorna, jublande vänder bägarens botten i vädret och sjunker ned med det matta utropet: An ha vi skymt af nordisk hjeltestyrka qvar! Tillåt mig ännu eu åpropos! Med dessa stora, dristigt anlagda och raskt uttörda dekorationer för ögonen vill jag till slut göra en liten tur till atelieren hos den konstnär, hvars verksamhet nårmast i storartad dekorativ riktniog törer tanken tillbaka till den nordiska hjeltekraften. Jag menar ett besök i den frejdade marinmälaren prof. Sörensens atelier. Han har från sin studieresa i Norge sistl. sommar medsört motiven till två mycket stora taflor, som äro bestämda för den nordiska konstoch industriutställningen härstädes i år. Det är huvudsakligast den största af dessa taflor, som torde kunna vara säker om publikens odelade intresse och bifall. Hon föreställer en kolossal Nordlandsjakt, som söker skydd för storm i en norsk fjord. Den evigt unge mariomålaren, hvars sjö i djerfbet och kraft måhända öfvergår hvilken som helst europeisk målares, har i denna tafla liksom så ofta i sina ätven af göteborgarne väl kända taflor åstadkommit en präktig illustration til den gamla nordiska fribytarepoesien. Hans Nordlandsjakt, som i flygande fart dansar fram öfver de tunga vattenmassorna, ger nemligen en förträlflig dild af det hårda, farliga fiskarelifvet ombord på de egendomliga, pittoreska fartygen. Sjelfva jakten är förträffligt målad. Jag kan här tala af erfarenhet, ty från ett besök i Norge för några år sedan påminner jag mig tydligt dessa Nordlandsjakter. Två gånger om året, i medio af Maj och i början af Augusti, anlända dessa fartyg, hemtörande vinsten af sillfisket söderut. Öfver hundrade i följe ser man dem då styra in genom Bergens fjord. Som ett regemente soldater tölja de efter hvarandra i rader och led, alla till punkt och pricka liknande hvarandra, alla byggda i samma egendomliga form, som bibehållit sig genom århundraden. De fara enlång och farlig väg, men äro det oaktadt alla öppna. Akterut ha de en temligen hög och rymlig kajuta, för -ut reser sig den väldiga framstammen. Mellan kajutan och fören äro de mycket breda men icke särdeles höga. När de lastas till Bergensturen och lasten alltså kräfver större utrymme, sättas invändigt på ömse sidor en hop höga stänger eller ståndare och innanför dessa åter en brädvägg. Mellan dessa väggar packas lasten, som sålunda reser sig långt högre öfver vattnet än fartygets sidor. På det att lasten ej skall spränga brädväggen förbindas ståndarne med starka tåg. Ötver lasten läggas lösa plankstycken, hvilka å ömse sidor ha aflopp för vattnet. Dessa utgöra däcket, hvarifrån maa på långa stegar kommer ner i rummen föroch akterut. När fartygen med sina stora fyrkantiga råsegel spända tvärtöfver däcket, styra in mellan skären, likna de en gammal vikingaflotta från kung Sverres tider. Föga förändring har som sagdt byggnadssättet undergått sedan den tiden, men då man ser dem på afstånd, upptäckes ej denna förändring: det finnes då ingen skilnad mellan Nordlandsjakterna och de gamla högstammiga vikingaskeppen. Många af dessa fartyg äro också utomordentligt gamla. Man märker detta, då man betraktar seglet. På ej få af dem finnes uppe i det öfversta hörnet två stora, svarta qvadrater. Det är en lemning trån sorgen öfver Peter Dass, den bekante förf. till Nordlands Trompet. Då ban dog sörjde alla deruppe och för att tydligt tillkännage sorgen, satte man i seglet dessa två svarta qvadra ter. På de gamla jakterna sitta de ännu qvar och värna skaldens minne, och de skola sitt der så länge ännu en lapp finnes qvar at det gamla seglet, ty nordländingens kärlek vinner man endast långsamt, men är han engång er öfrad förlorar man honom aldrig. Och Peter Dass älskades af folket deruppe i den höga Norden så som måhända ingen annan förtattare någonsin blifvit älskad. Paul Pry.