Göteborgsposten – 14 februari 1872, sida 1

rum nästa Fredag. Jag hoppas att ni hedrar ceremonien med er närvaro. Sedermera kunna vi inlåta oss i detaljerna af den aflidnes testamentariska disposition, ehuru dokumentet är ett af de tydligaste och enklaste jag under den långvariga utöfningen af mitt yrke någonsin varit i tillfälle att uppsätta. Er ödmjuke tjenare John Dobson. — Roger Pencarrowes urfvinge! sade mr Womersley, i det han häftigt darrande lade ifrån sig brefvet. Då behöfver jag ej längre frukta fattighuset på mina gamla dagar. Hans iokomst måste ha varit nära femton tusen pund om året, och ansenliga besparingar ha säkert ännu mera ökat kapitalet. Nu behöfva vi ej frukta för hvad helst som kan hända Blakess bank; nu, mitt barn, skail du kunna hålla ditt hufvud lika högt som hvilken annan som helst, ha dina ekipager, hästar och klädningar. — Och nu betyder det ingentiog antingen Frank blir lycklig eller olycklig i sina australiska spekulationer, sade Ellen med blossande ansigte. — Jag vet ej det just. Mr Dobsons bref omnämner ej att han har något att göra med mr Pencarrows testamente, sade den gamle gentlemannen torrt. — Du tycker således om det ställe der du kommer att bo? — Det öfverträffar mina djerfvaste förhoppningar; det förverkligar allt hvad jag drömt mig om ett gammalt herresäte — ända ner till rådjuren i parken och den långa