Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 2

hunnit upp på sina rum i botellet och stängt sig inne der som han riktigt gaf sina känslor luft. — Ändtligen! mumlade han i det han gnuggade sina smutsiga händer och derefter hastigt stoppade dem i fickorna samt började dingla med benen i luften — ändtligen! Alla mina lidanden under denna förskräckliga resa, då jag var så sjuk att jag trodde hvart ögonblick vara mitt sista, skola nu få sin belöning! Ändtligen ser jag någon utsigt att få tillbaka de penningesummor som jag gifvit ut under min sträfvan efter detta mål och få dem med ansenlig ränta till! Denne nummer 2967, som de kalla honom skall bli min tjenare! Nummer 2967 betyder för mig Joseph Grogram, den man som blef deporterad för en stor guldstöld, den ende nu letvande man som vet hvar de 24,000 punden äro dolda. Och skall Joseph omtala för mig denna lilla hemlighet? Jag tror nästan att han skall göra det. För denna underrättelso kan jag orbjuda Joseph friheten och en del — en liten del — af vinsten. Tjugofyra tusen pund! Och jag som släpat hela mitt lif för att vinna fem, tio, femton pund! Tjugofyra tusen — Huru skall jag få Grogram bort från den här platsen? — det är svårigheten. Om han försöker rymma och blir gripen, skall han bli dömd för lifstiden; om man upptäckte att jog hjelpte honom, skulle jag också komma illa ut. Men jag tror att vi båda skulle vilja löpa risken — han för att få sin frihet, jag för att få penningarne. Frågan är huru skall det ske? Han bör veta mer om den saken än jag. Jag är öfvertygad om att han mångfaldiga gånger afhandlat det ämnet med de öfriga straffångarne. I alla