Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 2

Lab TIIrVy. Göteborg d. 9 Februari 1872. Den förste Februari sammanträdde landtdagen i vårt broderland Finland. Den politiska utvecklingen inom detta land eger ett synnerligt intresse för oss, ej blott derför att det finska folkets fröjder och sorger i allmänhet lifiigt beröra vår medkänsla, utan ock ur den synpunkten att facerna i denna utveckling erinra oss om förgångna skiften i vår egen konstitutionella historia. Man kunde frestas tro sig lefvai Sverige, sådant detta var under Föreningsoch Säkorhetsaktens tidehvarf eller åtminstone under de år, som närmast följde på 1809 års revolution, när man ser det nuvarande politiska Finland. Riksdagar som återkomma blott hvart femte år, representantförsamlingen afdelad i fyra kamrar eller rikenas ständer och riksmötets verksamhet inskränkt till att besluta om hvad regenten föreslår, endast med sig förbehållen rätt att i öfriga ärenden petitionera — se der alla förhållanden hvilka vid endera af de ofvannämnda tidpunkterna i vårt fädernesland egt sitt motstycke. Största skilnaden är den att det herrskareord som vid Finlands landtdagi uttalas ej kommer från en inländsk drott i midten af sitt folk, utan från det främmande landet vid Nevas stränder. Äfven dessa bristfälliga former för folkets frihetslif ha icke kunnat vinnas utan mycken strid. I femtiofyra år, från 1809 till 1863, sammanträdde ej Finlands folkrepresentation, och det var först sistnämnda år som kejsar Alexander genom att inkalla finska landtdagen uppfyllde en förbindelse, hvilken bestämmelserna i Fredrikshamnsfredsslutet hade pålagt Rysslands sjelfherrskare att verkställa. En ny landtdagsordning har sedan med lagliga gränser omgärdat landets rätt att periodiskt se sina folkombud sammankomma, om också, såsom nämndt blifvit, mellantiden mellan riksmötena blifvit fastsatt så rymlig som till fem år. Det unga friska, lefnadskraftiga Finland rustar sig nu med gladt mod till den förestående parlamentariska fejden. Förgäfves arbetar censurens sax med förnyad kraft. Ätven om pressen blir vingklippt, eger dock landet i sitt högt bildade universitet och i de rikt begåfvade män, stjernor på skaldekonstens och vetenskapens himmel, hvilka en lycklig tillfällighet låtit samtidigt derstädes lefva, andliga krafter som säkerligen med framgång skola motstå försöken till yttre tryck. Hvad som betydligt torde underlätta frihetsvännernas bemödanden inom vårt broderland är den omständigheten att det vilseledda sträfvande som benämnts fenomani numera aftagit, om också ej alldeles upphört. Man har insett att det svenska språk, på hvilket Finlands historia och kultur tala, ej genom ett maktord kan förklaras derstädes vara dödt eller främling. Man har insett att finska språket, detta okonstlade men också outvecklade naturbarn, som hittills mest i skog och vid sjö jollrat fram sina toner, ej ännu på länge kan vara mäktigt att i den europeiska syskonkretsen intaga plats bland äldre syskon, hvilka i århundraden varit civilisationens och bildningens organer, utan att sådant skulle medföra tillbakagång för det folk, hvars talan det ville föra. Svenska nationaliteten i Finland har afstått från sitt hemska arbete att gräfva sin egen graf för att sedan vid dess brädd begå sjelfmord, och genom en tyst kompromiss synes man hafva öfverenskommit att öfverlemna åt den försyn, som ställt dessa tvenne olika folk inom samma land, att så leda deras öden det de båda kunna få rum derinom, ej blott i yttre utan ock i inre mening. Det mål, till hvars vinnande reformarbetet främst tyckes vilja syfta, är en förändring i representationens former. De samfälta valen, grundvalen för utväljandet af våra svenska tolkombud, förefalla de frisinnade finnarne som en alltför aflägsen hägring för att de på införandet af dessa skulle nu rikta sina sträfvanden. Såsom önskningsmål i detta hänseende uppställa de endast den blygsamma begäran att riksdagsperioden hädanefter måtte bli treårig, i stället för femårig, samt att de ofrälså stånden måtte förstärkas med ytterligare nya elementer, presteståndet t. ex. med realskole-, seminarii-, och möjligen äfven folkskolelärare. Vi skulle ej förundra oss om vi vid de nu började förhandlingarne finge se det nationella framåtskridandets talan främst föras af Finlands riddarhus. Inga särskilta i sy stem satta landtmannaintressen bidraga här till att skymma blicken för de höga foster