Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 2

ländska syften, hvilka det tillhör det första ståndet att omfatta, såvidt detsamma med något sken af rättmätighet skall kunna bibehålla sitt för öfrigt alldeles oberättigade anspråk att verkligen vara det första. Så uppträdde Finlands adel åtminstone vid senaste landtdagen. Visserligen ha dess leder sedan dess glesnat; vi erinra oss särskilt härvid namnen Ernst Linder och Rosenborg — namn, hvilka påminna om män, så kunniga, fosterländska och politiskt bildade, att man måste önska det Sveriges representation egde många deras likar. Men när en id mäktigt tått fäste inom ett folks bröst, finner den alltid sina redskap, äfven om ett eller annat skulle falla bort. För oss svenskar återstår det endast att med våra välönskningar följa det land, mot hvilket vi i forna dagar kunde med handling visa vårt sinnelag. Men dessa välönskningar föresinnas också i rikt mått. Gemensam har vandringen varit för våra folk under många och stora skickelsers hårda tuktan, men må vi hoppas att gemensam också varit den arfvedel vi derur hemtat: medvetande om egen rätt och egen kraft, men saktmod och mätta vid bemödandet att göra dem gällande, just i följd af detta medvetandes styrka.