Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 1

mersleys hus och undrado hvad Ellen gjorde. Hvad gjorde hon? I detta ögonblick satt hon med tårfyllda ögon och läste ett bref som hon höll i sina darrande händer; men tårarne voro glädjetårar, ty brefvet var från Australien, från Frank, hvilken deri underrättade henne om att han ankommit till kolonien vid en mycket lycklig tidpunkt, och af en ren tillfällighet hade han kommit in i en lycklig affär, hvadan han hoppades kunna säga om sig sjelf, att han redan befann sig på raka vägen till lyckan. IX. En morgon omkring sex månader efter mr Pentweazlees besök i hotellet i Gravesend sken solen starkt in genom rutorna till det rum som begagnades till kontor för förbrytareinrättningen i Hobart Town. Hade ej de med bommar försedda dörrarne varit, skulle ingenting fängelselikt kunnat upptäckas i rummet. Det liknade mera ett vanligt köpmanskontor; stora journaler beklädde väggarne och i midten af rammet stod ett stort skrifbord, vid hvilket en gråhårig skrifvare satt och fyllde i några dokumenter med anteckningar ur en journal. — Nicholas Pentweazle, tror jag ni sade, anmärkte han i det han vände sig till vår gamle bekante som i sin evinnerliga svarta drägt satt på kanten af en hög stol framför en pulpet och dinglade med sina små ben i luften. — Det är namnet. svarade Nicholas Pentweazle. — Jag skall gå igenom hufvudinnehålllet af dessa