Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 1

ga Herrans år och han har sjelf alltid troget vändt och stufvat upp honom: benkläderna äro ofvanför fotknölen uppsästade med segelgarn, också hans egen snillrika invention. Man träffar honom alltid på routen; men han går beständigt tyst och allvarsam i förhärdad trotsighet mot det samfund, med hvilket han för alltid har brutit. Hans originalitet är nemligen ursprungligen framkallad af trots. Han låg på sin tid som kapten i Kiel och blef der förälskad i en ung flicka af borgerlig härkomst. Nu gissar ni kanhända redan till slutet af historien? Hans högadliga familj slog genast allarm öfver denna måsallians. hundradetals tanter, onklar, kusiner, vänner och anförvandter satte sig i rörelse ända tills man fick partiet omöjliggjordt. För att hämnas hängaf sig nu den-unge kaptenen och grefven åt alla möjliga extravaganser och spatserade t. ex. hvarje dag utanför familjens palats i Bredgade, iklädd sin ofvannämnda besynnerliga drägt. Så småningom öfvergingo extravaganserna till natur och en vacker dag slog hans melankoliska sinnesstämning öfver i vansinne. Han smög sig in i en jernvägskupå, straxt innan tåget skulle gå och klädde i hast af sig spritt naken. I samma ögonblick signalpipan ljöd varseblef man honom och det i oskyldighetens tillstånd, hvari han befann sig, men då var det omöjligt att tå bugt på honom. Först efter det 5 å 6 jernvägsstationskarlar gjort bekantskap med hans. utomordentliga styrka, lyckades man att bli herre öfver honom. Han transporterades till Bidstrup och uppehöll sig der en kort tid. Galenskapen gick emellertid snart öfver; patienten skrefs ut från dårhuset och har sedermera varit fullkomligt förnuftig, men är, som af ofvanstående synes, ännu idag en i högsta grad egendomlig personlighet. Före kl. 8 på aftonen talar han aldrig med någon menniska, men efter sagde tid kan: han vara den lifligaste och muntraste varelse i verlden. Så ser vår boulevardgrefve ut, och jag tror, på det hela taget, knappt att vi der ha andra. Våra unga flanerande route-habituter tillhöra nemligen ej vår: adel. Dess medlemmar gå på jagt i sina skogar eller. dansa på grannfamiljernas baler, de gästa, till och med om vintern, endast undantagsvis hufvudstaden och, om så sker, oftast blott för en kort tid. Nej, på vår boulevard tumla sig endast bourgeoisiens unga lejon, hvilket är desto naturligare som just bourgeoisien i vår danska. hufvudstad, på så godt som alla: områden, tillskansat sig herraväldet. Sålunda observerar man framför allt på routen unga, lesnadsglada grossörsöner, hvilka offra sina förmiddagstimmar åt kontorslifvet, men åt nöjen: den öfriga delen af dagen; studenter med välmående fäder men med en för öfrigt lätt begriplig brist på lust för den föga lönande och töga nöjsamma examensläsningen, men samtidigt brinnande af åtrå efter att njuta bouqueten af hufvudstadens lustbarheter och få flanera genom lifvet, så länge söta pappa finner det lämpligt att skicka ett månatligt honorarium för sysslolösheten, så länge de kunna elektriseras af damernas leenden och så länge allvaret ännu ej funnit anledning att klappa på dörren till deras komfortabla ungkarlsvåningar. Man ser vidare på routen åtskilliga gamla Don I Juaner, en menniskoklass, hvaraf vårt stadiga och moraliska Köpenhamn eger ej så få exemplar; vidare några lösa och lediga varelser, hvilka ej alls kommit till verlden för annat än att vara söner af rika föräldrar, några hvilka — i likhet med undertecknad — kuuna uppträda i egenskap af flanörer för att se på de andra och så för resten några främmande ansigten i ny och nedan, hvilka ej höra till gtamgästerna utan helt enkelt passera routen derföre, att det är ginaste vägen mellan den punkt, hvarifrån de komma och den, dit de ämna sig. Så kan jag våga tio mot ett på, att den unge mannen derborta, med det orakade ansigtet, de kolossala galoscherna och de midt på smalbenet slutande byxorna, ingalunda söker routen för routens skull och ingalunda finner sig väl i den böljande menniskomassan, som hvarje ögonblick spärrar vägen för honom. Ty att han har ofantligt brådtom är synbarligt och se, nu kilade han också ganska riktigt ner i en tvärgata. Han är tydligen på väg till en klient. Jag känner honom emellertid och skall derföre presentera honom. Mannen är kommissionär. Då emellertid denna titel här i Köpenhamn tilldelas högst olika medlemmar af samhället, vill jag förklara ————LkJ r — —