Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 1

e —ä 4c m plats hvarest han just träffar dem han vill se och tala med. Routen börjar för öfrigt i Vimmelskaftet, sträcker sig nedåt Östergade öfver Konsens Nytorv, genom Bredgade och sommartidep äfven utåt Langelinie, samt är sålunda ej allenast promenaden utan äfven pulsådern för hela lifvet i Köpenhamn. Detta var förklaringen af route-begreppet. Efter att ha gifvit den, frågar jag, om ni har lust till att följa med, under det jag drifver nedåt routen. Jag skall då måhända bli i tillfälle att visa er ett och annat, som är karakteristiskt för Köpenhamn, ett och annat, som ger en rätt träffande bild af huru man lefver och färdas i vår danska hufvudstad. Nåväl! Jag har den äran att för er först presentera vår mest köpenhamnska figur, min vän I grossören. Hans signalement är mycket lätt att afgifva; det lyder så här: medelmåttig längd, svart hatt, småfnasigt ansigte med elegant ordnadt skägg, liten istermage, åstadkommen af de många middagar han bjuder och bjudes på, betänksam och allvarlig gång, en smula dåsighet i blicken, i pannan en enda helt liten rynka, betecknande hans funderingar öfver det allmännas bästa, och för öfrigt ingenting påfallande i sitt yttre. Det är en ytterst ämabel man, som går i kyrkan hvar tredje Söndag och till nattvarden en gång om året; en ypperlig värd, som alltid serverar goda viner och goda cigarrer; konstälskare när konsten håller sig vid marginalen och ej är alltför dyr; human i sina åsigter och human i sitt sätt att vara, en förträlflig affärsman öfverallt, der det vågas litet och vinnes litet, men en hatare af allt, som kallas för projekter. Han har en gång för alla uppgjort sin kalkyl öfver huru stora hans årliga utgifter böra vara, om han skall komfortabelt kunna genomlefva sitt lif; denna summa vill han förtjena, men då denna är förtjent, är han också belåten; och han känner då ingen lust, ingen kallelse för att utveckla sin affär, så att den kunde bli mera inbringande. I detta, liksom i nästan allting annat, liknar han till punkt och pricka sina 700 kolleger på platsen. Sjuhundrade! Jag försäkrar er, deri ligger verkligen ingen öfverdrift. Vår stad är grossörernas stad, men det förstår sig, att när här sålunda kan räknas 700 grosshandlare på inalles 200.000 invånare, så äro väl ej precis alla 700 affärsmän en gros i verklig mening. . Vi drifva emellertid vidare och endast ett par ögonblick efter det vi hälsat på grossöron, är jag i tillsällo att göra er bokant med en i alla hänseenden fullkomlig kontrast till honom, men ett verkligt köpenhamnsoriginal. Från min barndom erinrar jag mig åtskilliga dylika originaler, men jag har efter hand sett dem försvinna den ene efter den andre. Det ser alldeles ut som om de ej längre kunde trifvas, sedan deras furstlige förebild prins Ferdinand, eller som han gemenligen med ett populärt smeknamn kallades: prins Ferdibram, lemnade arenan: köpenhamns gator. Nu för tiden möter man endast några få af dem på routen. På andra sidan af gatan passerar just nu ett sådant original förbi oss. Det är i motsats till grossören en man, hvars utseende är påfallande i alla möjliga hänseenden. Han är betydligt längre än folk i allmänhet, hans ansigte är så att säga en enda stor rynka, hans drag ytterligt skarpt markerade och hans skägg fullkomligt vildt och oordnadt. Han är mager som en gärdesgårdsstör, men man behöfver endast att kasta en blick på honom för att se, att detta benrangel i fråga om styrka dock utan möda skall kunna ta minst ett halftjog grossörer på sin del. Mannen är kapten och grefve och han tillhör tillika en af landets mest bekanta familjer, men kaptenen har för längesedan gått ur tjensten och grefven har han sjelf fullkomligt jagat på porten. Af hans yttre skall man också svårligen kunna gissa sig till, att han egentligen kan ha anspråk på dessa båda titlar. Istället tör en prydlig militäruniform eller våra andra grefvars små korta jackor och länga sporrbeprydda ridstöflar, bär han på routen en rock, som jag närmast kan kalla osbestämbar, både med atseende på form och färg och ett par benkläder af simplaste tyg, som svaja om kring hans långa magra ben på det mest kostliga sätt. Rocken har gjort tjenst i månra sin röst temligen stadig då han mersleys