Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 1

mot lyckades han göra sin röst temligen stadig då han yttrade: — Det kan förefalla besynnerligt att en man i min belägenhet säger det, miss Wynne, men det är icke desto mindre sannt, att jag uppriktigt beder för er och den i hög grad lycklige gentlemannens kommande sällhet, och om jag någonsin kan bli af ringaste nytta för er här i verlden, på ett eller annat sätt, så må ni befalla öfver mig. Han såg henne rakt i ansigtet med sina djupt allvarliga ögon och räckte fram sin stora breda hand. — Jag tror er, sade hon med en blick lika uppriktig som hans egen. Jag mottager er lyckönskan och jag antager det anbud hvarmed ni låter den åtföljas; om någonsin ett tillfälle uppstår, så tro mig, jag skall obetingadt begagna mig deraf. Derefter skakade han hennes hand och var i nästa ögonblick på hemvägen. Under det han efter återkomsten hem höll på att kasta ner sina saker i en kappsäck — packa torde ej vara rätta benämningen för hans förfarande — fick han se squiren i trädgården; han öppnade då ett fönster och ropade till honom: — Vill du säga till Tom, att han kör upp med åkdonet klockan åtta, min far? Jag reser till hufvudstaden med qvälltåget. Squiren förstod deraf lätt nog att en af hans käraste förhoppningar måste för närvarande, om ej för alltid, uppgifvas. Då Jack Durston samma afton åkte ner till jernvägsstationen, såg han upp mot ett upplyst fönster i mr Wo