Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 3

ögonblick med gnisslande tänder störta fram. Med majestätiska steg vandrade väldiga, randiga kungstigrar under vajande palmer, på hvars grenar blå papegojor gungade, under det att aporna, sammanlänkade i sina svansar till en kedja, svängde fram och åter. Påtåglarne utbredde sina präktiga solfjädrar eller pickade med hopslagen stjert efter tödaisanden. Vilda kalkoner och andra tropiska fåglar trängdes om hvarandra. Resliga afgudar höjde från sina troner spiran i detta märkvärdiga djurrike och mäktiga krigaregestalter, tillhörande hindostanska stammen, visade sig här och der, på det att skapelsens herre ej skulle saknas i denna sällsamma verld. Mellan hvarje figur fanns ett trångt, endast några millimetres bredt, rum, men äfven denna lilla strimma, hvarpå den ursprungliga europeiska hudfärgen kom till sin rätt, var prydd med en lång rad stjernor, eller med barbariska skrifttecken, förbundna med hvarandra i lårga rader. Närmare betraktade utgjordes alla dessa bilder af milliontal små blå eller röda punkter, hvar och en framkallad genom en stickning, som genomträngt huden, ty med tillhjelp af ett förstoringsglas ser man det hvita ärret i midten af hvarje dylik prick och färgämnet bar fullkomligt blifvit impregneradt i huden. Stilen i dessa teckningar liknar något de inbrända figurerna på de gamla fayence-tallrikarne, naturligtvis öfversatt på asiatiska. Den man, som frambragt dessa bilder, är för öfrigt en konstnär med högst ovanlig talang och skulle i fall han egnade sig åt den europeiska konsten åtnjata ett stort anseende; ty i dessa hundradetals figurer ligger en sådan rikedom på motiv, en eå klar kunskap om de olika djurkaraktererna och en så liflig känsla för naturen, att få civiliserade målare deraf äro i besittning. Några faf figurerna äro rentaf mästerliga och man böjer sig ofrivilligt ner för att efterse om ej på det lefvande konstverkets högra häl finnes en inskrift å la Raphalus pincit, hvaraf man kunde få reda på konstnärens namn. Hvad dennes tekniska färdighet beträffar måste hon ha varit ofantlig, ty hr Constantin påstod, att mannen frambragt figurerna med ens, utan att först teckna dem på huden. Huruledes det tillgått, att en så framstående konstnär användt så mycket arbete på att förvandla den tatuerades ursprungligen på allt konstvärde blottade hudj till ett dyrbart konstföremål, derom hade den tatuerade sjelf följande att förtälja. Han är till födseln grek och kom år 1859 till Indien. Han hade der skiftande öden och kom slutligen till Kina, der han slöt sig till ett band guldsökare. Från detta sitt rättmätiga näringsfång rycktes han plötsligen, då år 1865 en stor revolution utbröt, förmodligen det på gräsliga episoder eå rika Taiping-upproret. AÄlven guldsökarebandet deltog i detta krig (på hvilkendera sidan vill han ej ut med) och han hade den olyckan att jemte elfva kamrater bli fången och sårad. Hos hvilket folk han blef fången har han ej klart för sig. De tolf fångarne voro beredda på en mindre vänlig behandling af det tolk, i hvilkas händer de fallit, också blefvo nio af dem genast dödade. De tre, som blefvo skonade, visste ej hvilket öde, som väntade dem, men detta måste i hvarje fall bli mycket ohyggligt. Hvad de förutsatt inträffade. Man dömde dem till att tatueras öfver hela kroppen. Regeringen i den stat, hvari de befunno sig, understödjer utan tvitvel den herrliga tatueringskonsten derigenom, att hon utlemnar fångar, på hvilka konstnärerna fullborda sina studier. Alla tre underkastades operationer, men endast två gingo igenom henne, ty den ene dog under Åarbetet at sårfeber. Den andre letver ännu i dag som blind tiggare i Hongkong. Den tredje är hr Georgios Constantin i egen person, som ger följande Åmälandebeskrifning på huru han sjelf blet fullmälad. En morgon inträdde tyra jätestora män i hans fängelse, släpade honom ut i det tria och lade honom på ett bord. Han blet hotad med ögonblicklig död, om han gjorde den minsta rörelse, en temligen öfverflödig hotelee eftersom de fyra karlarne hollo hans armar och ben lika säkert, som om de suttit i ett skrufståd. En femte person infann sig, det var vkonstnären sjelt. Hans instrument bestod af ett flera censiimetres långt messmgsstift, spetsigt i ena ändan. Spetsen var forsedd med ett inre rum, hvarifrån färgämnet utsapprade. På stittets breda ända anbragtes tvenne stålstänger, hvarigenom hela instrumentet erhöll en betydlig tyngd. Konstnären satte derpå den venstra navdens pekfinger och tumme på sitt offers hud sålunda, av begge fingerspetsarne bildade vinkel. Med denna vinkel styrde han stiftets spets, hvilken han egentligen ej borrade in i huden utan lät falla ned mot densamma, så att stiftet iföljd at sin egen tyngd genomborrade huden, hvarigenom ocksä samtliga styngen gingo lika djupt. Hvarje morgon kl. 7 gick konstnären till sitt verk och arbetade derefter med säker hand och kallt blod på sitt skälfvande, suckande och pustande material ända till kl. 11. Från sistoämnde tid och till följande morgonen fick det olyckliga offret vara i ro. På ed PP PP tulla