Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 3

Ur dagens krönika. En lefrande bilderbok. Lefvande bilder ha vi hört talas om, om lefvande bilderböcker aldrig! Ja, det vill säga, ända tills igår, då vi efter vanligheten kastade en blick i vår gamle vän och kollega Dagens Nyheder, som så ofta stått oss bi vid utarbetandet af vår lilla dagskrönika. Nämnde tidn. för i Måndags innehåller nemligen utdrag af en korrespondens från Pesth, beskrifvande en högst egendomlig företeelse, som derstädes för närvarande väcker lärdes och olärdes förvåning. Man skulle vara frestad att hålla det hela for ett skämt om ej namn sådane som prot:e Hebras och Mulleres vore nämnda i sammanhang dermed. I jemtörelse med denna raritet förblekna perlorna i alla nutida muser, ja, till och med Juha Pastrana får stryka på sin förtjusande fot och anse sig besegrad. Om man å andra sidan betänker, hvilka olidliga qval sagde personlighet nödgats uthärda innan han stigit till rangen af en raritet, utan motstycke i forntiden, nutiden och sannolikt äfven i framtiden, qval, mot hvilka spanska inqvisitionens mest raffiuerade äro att anse som lapprisaker, finnes det väl knappast någon at våra läsare, som, med vilkor att uthärda detsamma som han, skulle vilja byta med honom! Tänk er bara att i fyra hela timmar hvarje dag under loppet at tre månader... Dock — vi vilja ej gå händelserna i förväg. Så här ungefar berättar korrespondenten från Pesth: Jag hade blifvit inbjuden till min vän, den berömde dermatologen d:r Ernst Schwimmer. Den törsta anmärkning, jag gjorde, då Jag inträdde i sällskapet, var, att detta uteslutande bestod af manliga individer. Gåtan löstes dock snart, ty miat i rummet satt på en stol en herre bariota ända upp under hakan eller som, med andra ord uuryckt, ej gjort annan tolette än moder Natur medgitvor. Man beskylle mig ej för att fästa mig vid småsaker eller tör att slatviskt hylla ordspråket kläderna göra mannen, då jag anmarker detta som något ovanligt, men man bar dock ej hvarje afton nöjet att i en elegant salong samspråka med en spritt naken medborgare. Då jag säger spritt naken, så har jag, strängt taget, orätt, ty med en sädan hud som den ifrägavarande herrns, kan man egentligen ej längre kallas naken. Man är iförd trikåer, som ej äro vatda, men vuxna på en; trikåer som verldens förnämsta operadansös ej kan skaffa sig, om hon så ville betala millioner, och hvarull verldens första hotteater ej har maken i sin garderob. Jag betraktade mannen nogare. Det var en temligen kraftigt bygd man om vid pass 40 år, med ett vildt skägg och ett stort ärr under den högra tinningen. Hela hans lekamen glänste i himmelsblå och högröda färger samt var betäckt med otaliga figurer. Han var tatuerad ötver hela kroppen. Från hjessan och ner till fotsulan fanns ej en bit af hans hud, som icke var smyckad med figurer eller kalligrafiska tecken. Till och med hans hårbevuxna bjessa och skäggbotten utgjorde ej undantag härifrån. Hr Georgius Constantin — så titulerade sig denna sällsamma uppenbarelse — var så vänlig tillåta oss att studera hans hud och med det största intresse bläddrade vi i detta på lefvande pergament skrifna, illustrerade praktverk, hvars text vi inhemtade muntligt på italienska spräket. Denna vandrande bilderbok innehöll omkring 400 teckningar af en stor hinduisk konstnärs hand. Hela Hindostans djuroch menniskovorld sanns der representerad. Elefanter med högt upplyftade snablar skredo in efsigie fram öfver denna lekamen. Nanskapliga gripar slogos på hans panna. Smidiga pantrar klättrade upptör hans hals som upplör en trädstam. Jätteormar, sammanslingrade i de vidunderligaste törvridningar, snodde sig upp för haps lemmar. Apor at de mest äfventyrliga fasoner sprungo behändigt från refben tillretben, alldeles som de i skogen svänga sig från gren till gren. Fläckiga leoparder lurade i skymundan på sitt byte och kröpo med långsträckta kroppar och blodiga gap rundtomkring en arm eller ett lår, liksom ville de i nästa