Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 2

för ett slagfält? I alldeles samma ton hånar Shakespeare sjelf ännu i prologen till Henrik V den ovärdiga plats, på hvilken skalden vågar frambringa det stora föremålet, den tuppgrop, som skall föreställa Frankrikes stora slätter, det lilla antal at statister och accessoirer, eftersom man måste med fyra till fem fattiga, illa ordnade klingor på ett löjligt sätt vanställa namnet Agincourt. Äfven Shakespeare skattade åt sin tid och inlade oftast i sina dramer clownens roll, hvilken med ordlekar, mot hvilka den s. k. Göteborgswitzen är en förfining, och syllogismer skulle ifylla ett och annat hvilande moment i handlingen samt roa den stora mängden af publiken, som i denna aflägga från gatuspelen fann ett outsägligt nöje. Äfven i Othello förekommer en dylik clown, hvilken är en alldeles fristående figur och utan någon egentlig delaktighet i handlingen. Han har ock uteslutits ur de flesta Åtillämpningar för scenen af denna tragedi, äfven ur den af dir. Åhman här begagnade. Åtgärden kan vara riktig, alldenstund det komiska element, som man äfven i våra dagar gerna vill ha inmängdt i sorgespelet och jemväl är der af en oförneklig effekt, bör vara af annan art än clownens ordlekar. Men vi kunna icke säga detsamma om ett par andra uteslutningar, som gjorts i den här uppförda bearbetningen och genom hvilka Cassios hela uppträdande blef skeft, hvarjemte sjelfva den tragiska effekten blir i någon mån förfelad, såsom vi skola visa. I andra scenen af den ursprungliga upplagan uppträder neml. en härold, åttöljd at en del folk, och utropar Othellos vilja, att med anledning af den turkiska flottans förstöring alla skola fröjdas, desto heldre som han sjelf firar sitt bröllop, och att alla slottets matsalar äro öppna med fri förtäring, tills klockan slagit olfva. Denna scen, tör hvilken väl kunnat begagnas samma dekoration som i den föregående, är borttagen och dermed sjeltva motivet till såväl det dryckeslag, Cassio förut bevistat och hans eftergifvenhet för Jagos intalanden att dricka ännu ett glas med de lifvade cypernska ungädlingarne, som ock till Othellos påbud att sätta stark vakt denna natt samt i allmänhet den upphetsning, hvari staden befann sig, genom hvilken Cassios rus och deraf följande olyckliga slagsmål blir en naturlig följd af gifna förhållanden och ej såsom nu en något besynnerlig tilldragelse allt igenom. Dertill kommer, att hela Biancas roll blifvit utesluten, hvarigenom förhållandet med den ödesdigra näsduken och Cassios beröring dermed bli nästan ogiltiga. I en scen mellan Cassio och Bianca lemnar den förre Desdemonas näsduk, som han funnit på sitt rum, der Jago lagt den, åt Bianca, utan att veta, hvem den tillhör. Härigenom letver åskådaren inne i sjelfva ödeskonflikten. Men icke nog härmed. Man har äfven bortskurit, med en godtycklighet som vi finna högst klandervärd, största delen at fjerde aktens första scen. I originalet bringas Othello här genom Jagos listiga uttalanden i ett sådant utbrott at raseri, att han nedfaller afsvimmad. Under sanslösheten kommer Cassio, hvilken då uppmanas af Jago att aflägsna sig, tills Othello blifvit bättre och gått, då han kunde komma tillbaka. Då Othello kommer till sang, berättar Jago, att Cassio varit tillstädes och förmår Othello att gömma sig för att lyssna, då Cassio kommer tillbaka. Jago ställer nu sitt tal så, att Othello tror Cassio yfvas öfvor Desdemonas gunst, fast han i stället ordar om sin älskarinna Bianca, och derigenom tror sig finna de mest ovederläggliga bevis på Desdemonas brottslighet. Denna hans sålunda förvärfvade, förmenta visshet styrkes ytterligare derigenom, att Bianca kommer tillbaka, gripen at svartsjuka ötver näsduken, och lemnar den i vrede tillbaka åt Cassio. Othello ser nu sjelf denna näsduk och Jago svär på att detär hans. Den olycklige mohrens beslut att döda Desdemona blir sålunda klart för åskådaren, hvars affekter af fruktan och medlidande just genom denna scen stegras till det yttersta, i det han nu sjelt bätvande måste erkänna ödets bud. Sjellve Nicander har i sin ötversättning af Otnello, fastän han bortlemnat Biancas parti, kval icke vågat bortskära vanmaktsoch lyssningsscenen, som också utgör, så att säga, lörspelet till sjelfva katasiroten. Meu har affäruas allt detta med den torra förklaringen at O hello till Desdemona i dödsscenen, att han sjelf sett näsduken i Cassios hand och att denne be känt. Det är lätt att tänka sig, hvilken skilnad i afseende på den dramatiska verkningen, som ligger emellan Shakspeare isin ursprung lighet i detta fall och den stympamg man nu låtit konom undergå, och man nödgas att erkänna sanningen i Lessings ofta citerade ord: Shakspeare vill studeras, icke plundras?, tillämpade äfven på här föreliggande fall. Också synes vid utförandet på härv. teater mordscenen, till en del af denna anledning, sakna hela denna väldiga styrka, som gör den verkligt tragisk och motsvarande den store mästares snille, som skapat trenne sådana karakterer som Othello, Desdemona och Jago. Måhända kan borttagandet af den till passionens seberhetta stegrade scenen i tjerde akten tillskrifvas skaplynnet hos den skådespelare, som skulle här återgifva Othello, hr