Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 2

Från Utlandet. Det är nu år och dag sedan England och Amerika afslöto Washingtonstördraget, enligt hvilket de öfverenskommo om att hänskjuta såväl den s. k. Alabamafrågan som San Juanfrågan till skiljedomstols afgöravddo — den förra till en skiljedomstol i GnÅve, den senare till Tysklands kejsare. Nu finnes det en del menniskor, som skrufvat sig genom doktrinarismen så ins Blaue hinein, att de ej längre ha blick för det faktiska, för vår beskedliga jords reala förhållanden, utan vilja ha dem alla konstruerade etter sina teoretiserande hugskott. Af dessa, beskedliga fredsmakare för resten och lifvade anhängare af den til; sitt syfte ädla, men ogement opraktiska Fredsligan i Frankrike, uppstämde åtskilliga de mest entusiastiska Halleluja, då underrättelsen om Washingtonsfördraget spred sig öfver verlden. Nu skulle det vara -frid på jorden och menniskorna en god vilja; problemet att lösa uppståndande internationala tvistefrågor var löst: man behöfde blott hänskjuta dem till skiljedomstolar. Ja, de skrifkunnige ibland the peacemakers tecknade så läckra idyller, att det riktigt vattnades i munnen på en och att man tyckte himlen hänga at lyror full som i ett äkta Virgilianskt Bucolicon. Den krigslystne Bonaparten i Tuilerierna var expedierad, det eniga Tyskland var verldens mäktigaste militärstat och fred var dess käraste åstundan. Hvad mera gjordes verlden behof? Kriget med dess gräsligheter skulle nu bli en saga blott. Men det fanns andra, som togo saken litet nyktrare. De gladdes öfver, att man i England och Amerika lagt bort grollet och kommit till någon öfverensstämmelse. Det fanns tyvärr brännbara ämnen nog, hvadan man hade skäl att vara belåten med att ett sådant aflägsnades ur verlden. Och de hade äfven skäl till detta hopp, ty de måste ju tro de engelska statsmännens försäkringar, bekräftade af sjelfva trontalet, att allt var klappadt och klart, och att skiljedomstolarne endast skulle narmare definiera uppgörelsen. Då kommer plötsligt, som en blixt från en klar himmel, underrättelsen, att amerikanarne i Alabamatrågan uppställt fordringar, hvilka äro kolossala och skulle, evalverade i francs, uppgå till 12 milliarder, eller minst en half gång till så mycket som kriget kostade Frankrike. Yankees stödde dessa fordringar på principer, hvilka engelsmännen nu förneka, sägande, att de ej vilja ingå på en skiljedomstol, om dessa principer skulle tillhöra den senares befogenhet; Amerikanarne återigen säga, att Wasbingtonssördraget år så omfattande som de tolka det. Om denna meningsolikhet ingenting annat bevisar, så bevisar den åtminstone så mycket, att man ännu icke är ense om principerna för skiljedomstolens kompetens. Skulle man icke kunna enas om dessa, så måste naturligtvis skiljedomstolen gå sönder; och amerikanarne skola då vänta att framkomma med sina anspråk, tills England råkar i en prekär ställning, som kan tvinga det att underkasta sig än hårdare vilkor. Och amerikanarne behöfva i detta fall endast vänta, ty förr eller senare måste England råka i delo med Ryssland i Asien. Denna senare uppfattning är äfven vår, och väl kan man ha skäl till att önska, det försonlighet måtte göra sig gällande emellan England och Amerika, ty folken kunna lika litet som den enskilde säga, hvad framtiden bär i sitt sköte; och det är omöjligt att veta, om icke det internationala grollets svafveltråd kan i ett obevakadt passionsfullt ögonblick antända en förhärjande eld, hvilken det varit bäst att i tid, på ett eller annat sätt, förekomma. Den bekante amerikanske skriftställaren och diplomaten Bancroft säger ju rent ut om det amerikanska memorandum om San Juan-frågan till kejsar Wilhelm: Den långvariga tvisten har tagit den riktning, att den aflägsnat tvenne af jordens största makter ifrån hvarandra och tillochmed om än aftägset, hotat med att framkalla en strid med vapen. En brist på förtroende till den britiska r-geringens sinnelag har bemäktigat sig Uniousstaterna vid Stilla Hafvet och skulle kunna växa upp till en folkötvertygelse, som med svårighet kunde undertryckasMan ser med stigande oro nå da kvri