Man ser med stigande oro på de kyrkliga förhållandena i Belgien, hvilket nästan undermineras af jesuiterna. De klerikala valmännen lyda presterna, presterna lyda biskoparne, biskoparne den ofelbare påfven, påfven regerar staten. Det belgiska episcopatet skall icke genast begegna makten till att inrätta institutioner etter töreskritterna i den beryktade påfliga syllabus. Dertill är det för slugt. Ett ögoublickligt missbruk af den presterliga makten skulle kunna framkalla en reaktion till förmån för staten. Men småningom ersätias de män, som fasthålla vid 1830 års konstitutionela idåer, af jesuiternas lärjungar och vänner, och så fort båda kamrarne väl fyllts med dylika menniskor, skola de svarla upprätta klosterordnarnes och jesuiterordens regemente. Ett katolskt land, hvilket vill såsom Belgien grundlägga ett liberalt regimente, måste föra ett krig på lif och död mot den despotiska teokratien, och tvifvelaktigt är, hvem som skulle segra i kampen. Ty predikstol och