Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 1

— ——— — — —— — — Och — frågade squiren. — Jag skall försöka att göra min skyldighet då den tiden kommer. — Jag vill säga dig ett ord innan du denna gången reser ifrån oss, min gosse, sade squiren i det han gick fram till sin son och kärleksfullt lade sina händer på Jacks breda skuldror. Jag har så ofta omtalat för dig min allvarliga önskan att du skulle bo här hos oss; men ämnet har blifvit för gammalt, och på sista tiden har jag ej velat trötta dig dermed. Icke desto mindre är jag nu böjd för att ytterligare tala derom, emedan, efter hvad jag trott mig märka, det nu kan finnas större utsigt till denna önskans förverkligande än det hittills funnits. Jag söker intet förtroende, jag begär ingen bekännelse; säg mig blott om jag har rätt? Faderns och sonens ögon möttes. Uttrycket i båda var detsamma; samma frimodiga, öppna blick, samma hederliga afsigter, samma djupa oföränderliga kärlek. Det hade aldrig funnits någon hemlighet dem emellan — det fanns ej heller nu någon. — Du har till en viss grad rätt, min far. Under en förutsättning skulle jag samtycka — ännu mer, jag skulle bli förtjust öfver att få gifva mitt lif en helt annan riktning och intaga den ställning du, min far, önskar. Men detta är beroende af en annan. — Jag vet det, Jack, sade squiren med ett något sorget småleende; men är det ingen utsigt till att saken kan bli snart uppgjord? — Jag vet icke,