Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. VI. D. 6 Februari. Vår handelskammare — eller, som den officielt kallas, kommerskollegium — är på den politiska ekonomiens vidsträckta område ganska frisinnad och följer med tiden. Så är dock alls icke förhållandet med detta kollegii advokatfiskal, hr Rydqvist, som i afseende på den politiska ekonemien icke kommit längre än till anno 30, eller så omkring, och är således åtskilliga tiotal år efter sin tid. För hr Rydqvist, som tillika är ledamot af Första kammaren, var det ingen angenäm öfverraskning när det blef för honom bekant, att finansministern föreslagit att lastpenningarne skulle upphöra, och då propositionen derom blef till remiss föredragen erbjöd sig för hr Rydqvist ett ypperligt tillfälle att för kammaren adagalägga att han åtminstone ännu stod qvar på samma ståndpunkt som anno 30. Han possederar den olägenheten — måhända är han derom sjelf okunnig — att tala mycket monotont, mycket länge och anlita en massa siffror, samt öfverhufvudtaget anlita argumenter som alls icke slå an. Så äfven nu. Staten, sade han, hade icke råd att afstå den skatteinkomst som benämnes lastpenningar; hellre då andra inkomstkällor. Denna, en gång tillstängd, kunde sedan ej åter öppnas och anlitas; den hade ock en så vördnadsvärd ålder, 102 år, måhända än flera. Afskaffas den, så kom deana åtgärd endast skeppsredare tillgodo, för hvilka tal. ej hyste några sympatier, tycktes det. Hellre då kunde hamnafgifterna nedsättas, ty derigenom finge endast kommunerna en minskad inkomst. Sedan hr Rydqvist, just icke särdeles uppmärksammad, ändtligen slutat, fick f. d. justitiekansleren v. Koch ordet och höll en längre föreläsning för den förre talaren samt förklarade sig skola med nöje bifalla den k. propositionen. Derefter fick hr Wallenberg ordet, och nu råkade hr Rydqvist illa ut. Hr Wallenberg var vid särdeles godt lynne och på samma gång han med fakta, om hvilka hr Rydqvist ej egde kännedom, gendref hans satser — de senare voro mycket gamla, de förra mycket yngre och följaktligen lifskraftigare — så skämtade hr W., stundom godmodigt, med motståndarens uppfattning af frågan, tagande fasta på hans erkännande att om lästetalsafgiften nu afskaffades, skulle den ej ånyo kunna påläggas, hvari hr W. såg ett oförtydbart medgifvande äfven af hr R. att beskattningsgrunden är obillig. Att såsom nu sker utkrätva både lästetalsafgiften för fartyget, och af dess egare — skeppsredaren — bevillning för den inkomst han at fraktfarten erhåller, vore detsamma som att först beskatta redskapet och sedan yrket hvartill det förra begagnas. Hr Rydqvist, anmärkte tal., hade alldeles förbisett att om denna afgift nu afskaffades här, så komma svenska fartyg i franska hamnar att åtnjuta enahanda afgiftsbefrielse, till följd af franska traktatens bestämmelse, och denna omständighet borde högeligen påaktas, enär det kunde antagas att dylika afgifter i de franska hamnarne inom kort blifva förhöjda, hvarigenom afskeppningen af jern och trä till Frankrike komme att i väsendtlig mån fördyras. Slutligen gendref tal. äfven hr Rydqvists påstående att om lastpenningarne upphörde, kom detta endast skeppsredarne till godo. Till sist gjorde sig äfven finansministern den mödan att klara hr Rydqvists begrepp på det finansiella området. Det vore nödvändigt att icke blott taga slutsummorna af den nu föreliggande statsregleringen i betraktande, utan ätven att omsorgsfullt granska hvilka af de i den förekommande anslag vore af permanent eller tillfalig natur. Så t. ex. komme anslagen till Öresundsoch Schelde-tullarnes aflösning att snart upphöra o. s. v. Deremot voro statstillgångarne ingalunda af så tilltällig natur att man behöfde befara förslag om återinförande af den ifrågavarande beskattningen. Talaren ådagalade äfven med obestridliga fakta att hvarje minskning i utgifterna för sjöfartens bedrifvande ytterst skulle lända till fraktgifvarnes — den stora allmänhetens — fördel. Blef br Rydqvist upplyst och öfvertygad af det som de tre talarne jör hans vägledning —— — — -. —