Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 2

för den ställning han en dag i on, efter naturens ordning, ej långt aflägsen framtid kommer att intaga. hadge stod i begrepp att säga något, uten trifvel för att försvara sin bror, för hvilken hon alltid på detta område uppträdde som kämpe, då hon hejdades af dörrens öppnande och ankomsten af Jack Durston i egen person. Om Jack varit liten, klen, sjuklig eller vanskaplig, skulle squiren kunnat ha något att ursäkta honom med; men han var ju en karl som mätte sina sex fot i längd, med breda skuldror och grofva starka lemmar. Det låg styrka i hans kroppsbyggnad, i hans hållning, i hans gång; styrka röjdes till och med i det klumpiga sätt hvarpå han lutade sig ner och kysste sin syster samt derefter gick tvärs öfver rummet och fattade sin fars hand. De samtalade om likgiltiga ämnen tills Jack slutat sin frukost och hans syster lemnat rummet för att sköta sina husmoderliga åligganden. Jack som nyss stoppat sin korta pipa med tobak, hvilken han tydligen haft liggande lös i fickan, beredde sig att följa henne då squiren — som under en stund oroligt rört sig af och an, besluten att ännu en gång inlåta sig på det ämne som alltid sysselsatte hans tankar — tyckte att tillfället var lägligt och utbrast i följande ord: — Nå, du har ej ändrat beslut i fråga om resan, Jack? — Nej, min far, jag reser i afton. (Forts.)