Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 2

bomull vid Styrt nhåIIUI)ng. En resa i Månan. Den ryktbare och äfven hos oss så populäre franske skriftställaren och astronomen Camille Flammarion står i begrepp att utgifva ett nytt arbete, som i dessa dagar utkommer och som han kallar Atmosferen. Vi meddela här efter en fransk tidskritt, som före bokens utlemnande i bokhandeln fått sig meddelade några utärag deraf, nedanstående framställning af ett ämne, som visserligen ofta varit behandladt, men hvaråt förf. genom sin egendomligt på en gång klara och färgrika stil förmår gifva ett både vetenskapligt och romantiskt intresse. Det faller sig helt naturligt att begynna med Månan de studier i populär astronomi, i hvilka det är vår afsigt att här efterhand framställa samtidens vetenskapliga ståndpunkt. Denna himlakropp, som genom den allmänna attraktionens band är fästad vid jorden och som följer denna i alla dess rörelser, är den första verld, som vi möta på vår exkursion genom himlarymden. Genom att genast göra bekantskap dermed, skola vi också genast kunna göra oss reda för Jordens ställning i planetsystemet och universum, och vi skola omedelbart förskaffa oss den första oundgängliga grundvalen för hvarje astronomiskt-filosofiskt räsonnement. Tanken och drömmeriet höjer med ett slags sympati under nattens fridfulla timmar sin blick till denna ensliga stjerna, hvars milda och melankoliska sken gjuter ett så starkt behag öfver den slumrande Jorden. I alla tider har den framför alla andra ådragit sig jordinnevånarnes uppmärksamhet. Mera aflägsna och mindre i ögonen fallande göra stjernorna till att börja med på oss en mindre slående effekt; månskenet kommer deras ljus att försvinna och beherrskar under mystisk tystnad det vidsträckta himlahvalfvet. Också valde de gamle företrädesvis vår drabant till föremål tör sina fysiska och metafysiska utläggningar. Aristoteles och Timäos från Locri, tidens klassiska likasom dess romantiska skola, öfverensstämde deruti, att Månans bana bildade skiljegränsen mellan de himmesska och de jordiska tingen. Dess förändringar och olika qvarter visade, att den ännu stod i gemenskap med vexlingarne i den andra verlden; dess ställning gjorde den till den första sferen i den högre verlden. Plutarkus, en författare som alltid är så intressant i allt hvad han skrifver, har till och med efterlemnat en liten bok, en liten afhandling om Månan (De facie in orbe Lunze), hvari finnas framställda våra intellektuela förfäders meningar om Solens syster, den blonda och bleka Phoebe. Knappt hade Galilei konstruerat den första astronomiska tuben efter de rapporter, som han hade läst om den två år förut i Holland gjorda upptäckten af det optiska instrument, som närmade föremålen, då han riktade den på vår grannplanet och undersökte dess utseende. Denna tub förstorade icke mera än två gånger våra vauliga teaterkikare göra, men derigenom att den gaf föremålen en större bestämdhet medgaf den redan att urskilja vida bättre än som kan ske med blotta ögat, de gråa fläckar, hvarmed månskifvan synes beströdd. Galili kom derhän att förstora föremålen 7 gånger i diameter. Men att 7 gånger förstora ett aflägset föremål, det är detsamma som att närma detsamma 7 gånger dess afstånd intill åskådaren. Månan, som befann sig på 96,000 geogr. mils afstånd, närmades således till ett håll af blott 13,700 mil. Man kunde redan nu konstatera att månklotet icke var slätt utan hade vidsträckta bergsregioner, späckade med ofantliga kratrar, samt andra regioner absolut jemna, af en mörkare fårgskiftning än de förra och hvilka man tog för hat. Fantasien, som alltid är färdig att flyga i väg, tog snart försprånget för dessa optikens första upptäckter. Det 17:de seklet, som var vittne till grundläggningen af den fysiska astronomien såsom vetenskap, gjorde sig medskyldigt i en mängd vetenskapliga romaner, resor i månan o. s. v., som utkommo nästan öfverallt, i Italien, Spanien, England och Tyskland, men af hviska den qvickaste likväl tillhör Frankrike och förskrifver sig från Cyrillo de Bergeracs burleska penna. Redan såg man i månan mvånare liknande oss sjelfva, redan samtalade man med dem, lärde deras språk och man sökte ett medel att ställa sig i förbindelse med dessa (en engelsk författare från denna tid hade till och med inventerat ballonger för detta ändamål); med ett ord, iubillningen, skyndande före vetenskapen, var redan eldad af en passion för astronomien, hvartill intet tidehvarf i historien sett ett motstycke. Nu tör tiden har man kommit derhän att man för observationer på månytan kan använda teleskoper, som stegrå synvidden 6000 gånger; eller med andra ord, nattens stjerna befinner sig endast på 15 mils afständ ifrån oss. Man kan på densamma iakttaga, isynnerhet vid soluppgången, genom den skugga som de kasta bakom sig, ojemnbeter i marken, små kullar, klippor, icke högre än Notre Dames torn i Paris. Observatoriet i Paris, uppstäldt på en jomn slätt såsom vissa hektarer af den öken i månan, som fått namnet Lugnets haf Mare derenitatis) skulle kunna bemärkas at observatorn som studerade denna region den sjette dagen efter nymånan, den period då solen uppgår för denna mån-meridian och dess minsta ojemnheter afteckna sig med en beundransvärd tydlighet. Man har sedan flera år bemödat sig om att kunna fotografiera månan, hvilken utan att veta af det har setat framför objektivet gom en annan menniska. Alla dess facer ha blifvit tagna ifrån den aldra smalaste silfver-halfrundeln, hvarmed de börjas, ända till fullmånan, som till hela sin yta upplyses af solen. Slatterna äro föga lämpliga för fotografien, men de ringformiga bergen, de strålande kedjorna, såsom t. ex. de hvilka omgifva berget Tycho, de tvärbranta dalsluttningarne, de små cirkerna, äro lika synbara som om man befunne sig på stället. De anmärkningsvärdaste fotografier som Jag fått äro isynnerhet de af mr Rutherford i Amerika och af .mr Warren i England samt från mr Neyt i Belgien, hvilka, förstorade ända till en meter i diameter, gifva ytterligare förvånande projektioner. Flera fotografier, tagna särskildt i denna hänsigt, visa stereoskopiskt månytan med hela dess relief och ojemnheterna i dess yta så tydligt, att man tror sig kunna känna dem med handen. Månans topografi, åtminstone på den hemisferen som är vänd till oss (ty hon envisas att icke visa oss den andra) är bättre känd än jordens. På jorden finnas ännu tusentals qvadratmil — vid de begge polerna, i det inre af Afrika, i Stilla hafvet — sow vi icke känna; på månan är hela ytan känd, beräknad, uppmätt, jag höll på att säga jordeboksregistrerad, hvarenda hektar. Slätterna, som bilda de grå AAA A hvill-a ; ca mad hlatta gngat från äanan