Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 2

hade skänkt dem bizarra, melankoliska, elegiska benämningar, alltefter de astrologiska inflytelser som tillskrefvos Månen. Det är på detta sätt som vi fått: Krisernas haf, Nyckernas haf, Fruktsomhetens haf, Svärmeriets halfö, Töcknens träsk, Förruttnelsens träsk, Drömmarnes sjö, Dödens sjö — och andra lika glada namn. Hvarje vulkanisk center, hvarje bergskedja, hvarje enstaka berg och ända till den minsta kulle ha efterhand fått sitt namn. Först uppkallade man dem efter forntidens astron mer och filosofer för att icke åstadkomma någon rivalitet bland de lefvande, hvilka ej skulle ha kunnat få en jemn fördelning. Det är på detta sätt som Månan fått bergen Aristoteles, Herodotus, Hipparchus, Ptolemeus, Copernicus, Tycho o. s. v. Man har för några år sedan gjort en ny namnutdelning åt de höjder och landsträckor, som senare blifvit upptäckta. Min lärde och saknade vän Goldschmidt sade en dag åt mig, i det han visade mig den egendom, som han nyss fått sig förärad i månan, att han satte vida mera pris på denna deruppe än på en motsvarande här nere i verlden, ty när han nu skulle lemna denna jorden, så var han ätminstone säker på att finna ett litet arf i stället för att lemna ett efter sig — att detta hörn af jorden, eller rättare detta hörn af månan, var oförytterligt och att efterverlden med säkerhet skulle finna det ograveradt. Höjden af månbergen har blifvit uppmätt på metern genom samma trigonometriska metoder, som man använder för att mäta toppen af ett berg på jorden utan att sjelf begifva sig dit upp. Skuggan, som frambringas af dessa berg på den från solen vända sidan, i förhållande till himlakroppens ställning öfver horisonten, har äfven tjenat till att mäta dem. De högsta månbergen äro Doerfel och Newton, det förra 7603 meter, det senare 7264. De bilda cirkelrunda kratrar, som höja sig i en spets till denna enorma höjd; aldrig har djupet deraf varit upplyst hvarken af solen eller jorden. Ehuru det högsta berget på vår planet, Gaurisankar, visserligen med 1200 meter öfverskjuter berget Doerfel, så är likväl, i proportion till månans omfång jemförd med jordglobens, detta senare relativt tre gånger högre än vårt berg. Dess höjd motSvarar 22 af vår drabants radie, under det att Himalaya-jatten icke är mer än ymo af jordens radie. Alla månans berg äro ihåliga och bilda lika många ringformiga kratrar. Då man på spetsen af våra berg finner vanligen en platå eller en hvaltrundel, så skulle man deremot, om man på månan komme till spetsen af ett bland dess berg och ville öfverstiga detsamma, nödgas göra en halfkrets omkring den cirkelrunda öppningen eller stiga ned till bottnen, hvilken ofta är densamma som den omkringliggande slätten samt stiga upp på andra sidan för att omsider komma ned till släta marken. Den förstnämnda vägen vore knappast mindre äfventyrlig än den senare, ty det vore icke annat än en följd af tvärbranter upp och ned, djupa urhålkningar, nakna klippor. Och dessa cirker äro ofta af en ofantlig utsträckning: den på Shickardt mäter sextiofyra mil i diameter, Clavias femtiosju, Grinaldi femtiosex, Piolomeeus fyrtiosex mil. Sju tiondedelar af månytan. som är vänd mot oss, är upptagen af dessa bergsregioner. För att kunna göra oss en föreställning om den geologiska eller rättare selenologiska bildningen af vår drabant måste vi påminna oss att den har sitt ursprung från jorden. Det har funnits en tid, då vår planet befann sig i en flytande och glödande form, såsom solen är ännu i dag. Rotationsrörelsen gaf åt denna då omätliga massa en aflång form och det kom ett ögonblick, då den på ytan utvecklade centrifugalkraften tog öfverhand öfver attraktionskraften. En ring afsöndrade sig från kroppen, och jorden återtog sin sferiska form. Ringen samlade sig till en enda massa omkring den tätaste delen af dess utsträckning. Detta från jorden afsöndrade klot, som stadnade på ett afstånd af tretio gånger dennas dia meter, förblef fästad vid planeten säsom en trogen drabant. Den material, hvaraf månan är sammansatt, är lättare än den hvaraf jorden är sammansatt: dess täthet at 3,40, då jordens är 5,48. Mänskorpans vigt är endast såsom 0,16 af jordskorpans. Af dessa begge fakta framgår att månskorpan endast har kunnat göra svagt motstånd mot utvecklingen af gaserna i dess inre. Häraf härleder sig denna ansenliga mängd af kratrar, deras höjd, deras uppstapling på hvarandra och frånvaron af stora bergskedjor likasom af stora dalsankuingar. Mänans geologi kan, likasom vår, indelas i flera successivt på hvarandra töljande perioder. De sandöknar som vi nu se, tillhöra den sista perioden, den mån-diluvianska perioden. Det har förekommit ett slags gyttje-syndaflod, som bar aflagrat en alluvionbädd på lägslatterna och fyllt bottnen på de kratrar, som ligga intill dessa slätter. Det finnes bland andra en krater, begrafven på stranden af stormarnes ocean, hvilken den outtröttlige astronomen Chacornac har observerat och aftecknat och söm visar hela bottnen af cirken betäckt af ett torkadt gipelager. En högst egendomlig anblick af måntopografien erbjuder sig i de ofantliga utstrålningar, som utgå från vissa berg och stundom, såsom vid Tycho, sträcka sig ända till 3000 kilometer framåt. Det är icko kammar eller bergsryggar, ty de kasta ingen skugga vid solens uppoch nedgång. Det är linier, som uppnå en bredd af ända till 20 å 30 kilometer, bildade af en ljusare grund än det öfriga och som bättre återkastar solljuset. Det är kanhända oerhörda sprickor som uppkommit omkring vissa kratrar af månbäfningar och som blifvit fyllda med en hvitare substans än den omgifvande marken. Man märker äfven med teleskopet fina, raka och reguliera strimmor, hvilkas längd varierar från 5 till 72 mil och bredden från 500 till 3000 meter. Dessa strimmor ligga icke på sjelfva markens yta utan äro bildade af fördjupningar, hvilkas parallelt löpande kanter äro mycket skarpa eller branta, men utan några yttervallar. Detta är också sprickor, hvilkas botten man ofta icke ser. — Det är några af dessa, som fullkomligt likna vägar, bland andra den som går från Hyginustill Triesnecker-cirken öfver en vidsträckt slätt, hvarpå korsa sig två andra liknande vägar. Astronomen Schroeter, som trodde sig kunna urskilja eu stad omgifven af murar norr om Marius, antog dem vara kanaler gräfda af innevånarne för deras handelsförbindelser. Det intressantaste slutet på en artikel afhandlande Månen skulle utan tvifvel vara att sysselsätta sig med frågan om mån-innevånarne, Seleniterna, såsom man kallat dem, och kunna konstatera några spår till deras tillvaro. Olyckligtvis, och likasom det vore så med afsigt stäldt, är just den verld, som ligger närmast intill vår, kanbända den enda som icke erbjuder samma grundvilkor för beboelighet, som Jorden och de andra planeterna framställa. Den har ingen atmosfer, åtminstone icke på den sidan som är vänd åt oss. Då den icke har någon atmosfer, kunna inga flytande ämnen finnas. Det är således ett fullkomligt fast klot, der man icke finner annat än stenar, torr jord och damm. Finnes det AA