Göteborgsposten – 3 februari 1872, sida 1

och tapperhet deltagit i striden. Och hvad den sistnämnda tidningen beträffar, så täflar hon i Nya Verlden med sin mäktiga förebild i den Gamla. Som något hittills exempellöst, må endast anföras, att Newyork Herald på egen bekostnad utrustat en Livingstone-expedition, som visserligen ej kostade några småsummor. Gentemot dessa jättar inom pressens verld vilja vi i dag för eder presentera en till det yttre temligen anspråkslös liten en, antagligen verldens nordligaste tidning: Finmarkens Amtetidende (Varangeren). hvaraf ett nummer för d. 22 December 1871 häromdagen kom oes tillhanda. Vi bekänna uppriktigt, att vi blefvo till en viss grad öfverraskade, då vi funno att organen för den allmänna opinionen på en så aflägsen och bortglömd punkt i verlden, oaktadt sina små dimensioner, dock inom sina spalter innehöll åtskilligt läsvärdt och upplysande. Ni skall sjelf få döma. Forsta sidan, från hvilka alla annonser äro förvisade, innehåller början till en ledare i ingenting mer och ingenting mindre än — armefrågan. Titeln är, i öfversättning (hvaraf vi öfverallt vilja begagna oss) följande: I hvad mån kan det anses ändamålsenligt, att Nordlands och Finmarkens befolkning ingår i allmänna landtförsvaret, och på hvad sätt bör man i sådant fall organisera de stridskrafter, som dessa distrikt kunna uppstäila? Följer så en upplysning om hvar gåfvor till de fattiga barnens Julgran kunna insändas, en humant affattad påminnelse till vederbörande om nödvändigheten af upplodningen och kartläggningen af kusterna utmed Finmarkens amt, samt underrättelser från fjerran och när inom och utom Norge. Item en hvarjehandaafdelning och derefter en kort notis af egendomligt intresse, hvilken vi i sin helhet vilja återgifva: Vadsö, 21 Dec. Årets kortaste dag är kommen. Föreställningarne om huru denna tager sig ut under 709 N. Br. äro söderut felaktiga, ty det antages allmänt, att vi vandra i skymning och natt hela dygnet om vintern. Några gå ända derhän att tro det man under denna årstid af detta skäl måste inställa alla resor. Så på tok är det ändå icke. Vi ha dagsljus om ej solljus från kl. 10 till 3 och återstoden af dygnet ofta mycket starkt om än — polariseradt ljus. Underligt är det dock att se månen göra sig gällande i all sin glans redan kl. 13 e. m. Tack vare vanans makt befinner man sig till och med under denna brist på solljus temligen väl. Den värsta plågan är måhända sömnlösheten. Nära nog halfva tredje och hela fjerde sidan är upptagen af annonser, hvilket bevisar dels att tidningen afhulpit vett djupt kändt och erkändt behof, dels att dess ekonomiska ställning bör vara något så när betryggad. Bland annonserna påträffa vi äfven en — emigrantagent-annona. Det är en viss Anton Olaen, som tillkännager sin bortovaro under vintern och samtidigt i den emigrerande allmänhetens benägna åtanke innesluter en annan emigrant-agent med det för emigrationens välsignelser så synnerligt betecknande namnet Ödsgård. Af en annons om försäljning af Portvin, Sherry samt andra sorter goda viner framgår att Bacchus-kulten äfven i Vadsö eger sina utöfvare, att ätven bland ultima Thules isar och snö söderns drufva pressas och glädjen trifves, Medan man sålunda högt upp i Norden synes lefva ett hyggligt och angenämnt lif, tilldraga sig söderns saker, som, från en viss ståndpunkt sedda, torde kunna kallas gräsliga. Eller är det icke gräsligt, att sedan man för ej längesedan beröfvat Sveriges Ridderskap och Adel dess medfödda representationsrätt, man nu äfven synes vilja tränga sig in på ett hittills för okränkbart ansedt område, vill fråntaga den frälseborne mannen prerogativet att omsväfva och vaka öfver minsta vink från Herrans smorda. Ty det oerhörda har inträffat: en ofrälse har blifvit kammarjunkare! O socialism, o Internationale, har giftet äfven kunnat insmyga sig i konungaborgen? Ädla skuggor, vördade fäder, Sveriges hjeltar och riddersmän om I någongång sänken eder ner från er himmel och ännu en gång genomvandra de salar, hvarest edra anor, edra nawn och edra bedrifter spridt glans omkring Gustavers och Carlars tron, skolen I då omkring samma tron finna Anderssöners, Petterssöners och Lundströmars plebejska afföda! Quells horreur! Deras söner ba usurperat edra söners hofcharger, deras döttrar edra döttrars frökentitlar, verlden har blifvit uppoch nedvänd! Men icke nog med detta. Häromdagon framkommer en insändare i en af hufvudstadens tidningar och bevisar helt enkelt att värt svenska ordensväsende, olika mot förhållandet i andra länder, ieke är någon statsinstitution och att följaktligen våra svenska ordnar ända från Serafimerorden till Vasen icke ega större berättigande och mera auktoritet än hvilken som helst af våra ordenssällskaps mer eller mindre lysande dekorationer. Antag sålunda att du är innehafvare af 5:e graden i sällskapet V:6, vill du väcka uppseende i en balsalong, välan häng helt enkelt på dig ditt breda gröna band och man skall genast ta dig för en kommendör med stora korset af Wasa-orden; eller dina förtjenster ha belönats med 9:e eller 10:e graden inom Par Bricol, fram med svarta axelbandet ech stjernan i det röda omkring halsen, ha vi icke der nästan till illusion kommendören med stora korset af Nordstjerne-orden och riddaren af Carl XIII:s orden? Sällskapet W. S. K:as Andra och bögsta grad ger dig utseendet af en kommendör med stora korset af SvärdsArdan arch 7.a oradan 8 HH PT ÖC sm 4