Göteborgsposten – 3 februari 1872, sida 1

nen och i salongen, antyda att Frihetsbröhvad mera: Huru mången verklig riddare går väl fri för det? Men till slut kommer det gräsligaste af allt gräsligt. I Thorsdags såldes å öppen auktion på auktionskammaren 2:ne ordnar! Har det nu verkligen gått så långt, att man för peaningar kan tillköpa sig hvad som hittills endast varit den sanna förtjensten, den verkliga utmärktheten förbehållet? Skall hvilken Laps som helst kunna stryka omkring på gator och torg dekorerad med samma hederstecken som pryda brösten på män, hvilka utgöra statens prydnad och stolthet. Köpa sig ordnar! Vid Zeurs, det trodde vi aldrig skulle låta sig göra hvarken för gamla eller nya mynt! Operetten Frihetsbröderna har ännu en gång utöfvat sitt magnetiska inflytande på vår publik. Det var i Tisdags, då sagde operett ännu en gång i det närmaste fyllt salongen. Men det var hardt nära, att det ej blifvit någon operett af den gången. Fragolettos representant var nemligen allvarsamt illamående. Hade denne varit, hvad han skulle föreställa, en mansperson, så torde det möjligen ha händt att spektaklet verkligen måst inställas; dir. Ähman hade i sådant fall gått miste om en god inkomst och publiken om en glad afton. Lyckligtvis spelas Fragoletto af en qvinlig artist och qvinnans goda hjerta förnekar sig aldrig; oaktadt fortfarande plågor, med uppsvälldt anlete och naturligen föga disponerad. för att träda fram och roa en hel församling, sjöng dock m:ll Wiborg hela sitt ansträngande parti från början och till slut, med undantag af ett enda nummer. Vi ha så mycket hellre ansett oss böra påpeka denna omständighet, som ingen af de ordinarie referenterna haft något att förtälja om detta inom teaterverlden kanske minst lika vexempellösafall, som att en pjes upplefver så och så många föreställningar. Öperetten går för öfrigt nu med ett lif och en lust, som utan tvifvel skola bereda honom en fortfarande betryggad framtid. M:ll Söderberg öfverträffar sig sjelf som Fiorella, hr Strandqvist sjunger med smak och återger rollen med lif och natur (ett något mindre kolossalt pipskägg skulle måhända ej skada!), hr Falck förtjenar beröm för den måtta han inlägger i sitt återgifvande af hofkamrerns obehagliga roll, som dervid visserligen något förlorar i färg, men också i vidrighet, hr Wagner som Trascapatrullo är oemotståndligt grotesk, körerna gå med en förträfflig ensemble, kort sagdt, alla tecken, både på scederna åtskilliga gånger kunna ta sig friheten att uppvakta publiken — och publiken dem. De båda aftnar, som adjunkten Thore Fries hittills föreläst härstädes, har Mindre Börssalen varit i ordets egentligaste mening -ända till trängsel tylld. Adj. Fries eger också alla: de egenskaper med hvilka en föreläsare kan fängsla sina äbörare: en klangfull och ren organ, som ej låter en enda stafvelse gå förlorad, ett formskönt, bilderrikt språk, understundom med hörbar framgång slående in på humorns område samt en ovanlig förmåga att ställa, hvad han sjelf skådat och erfarit, i lofrande taflor framför själens ögon samt slutligen och isynnerhet den sakkännedom, som röjer sig, han må betrakta sitt ämne från hvilken sida som helst. Det är på sådant sätt som vetenskapen utöfrar sin måhända största välsignelse, den är ej då endast en, om än så dyrbar, torr praktväxt i den lärdes herbarium, den är då en af friska safter genomströmmad planta, hvars frön komma äfven den olärde till godo. Redan i afton eger den sista föreläsningen rum; det är ingalunda något tomt smicker, då vi med visshet påstå, att det enda lilla ordet sista, ljuder mycket illa för hvar och en af den begåfvade föreläsarens många åhörare. Han sjelf torde dock, vi hoppas det åtminstone, ej dröja alltför länge, innan han ännu en gång för dem lemnar tillträde till sitt vetandes och sina minnens rika skattkammare. En ung läkare hade afslutatat sin kurs och slog sig ner i hufvudstaden. Han lät fästa en skinande messingeplåt på sin dörr och skyltar i porten, annonserade i alla tidningar om mottagningstimmar, hyrde sig en droska och for af och an i alla riktningar genom staden, till utseendet förbålt upptagen af sin praktik ... Förgäfves, inga patienter infunno sig. Han spatserade med djupsinnig och lärd min fram och tillbaka på Norrbro, höll föredrag i Läkareföreningen och då han var bortbjuden på middag, sprang han alltid från bordet, innan man hunnit till hälften af måltiden. Ingenting hjelpte. Han beklagade sin otur för en kamrat. Om jag åtminstone kunde så en enda patient ! suckade han. — Kors, är det ingenting annat, utbrast vännen, då tror jag visst jag kon stå till tjenst. Jag har en gammal käring, som lider af bennickemask, henne ska jag skicka till dig i morgon dag!— LTack, tack, min hedersbror! Kypare en halfbutelj Kneiffpunech! Påföljande dag satt vår unge läkare med klappande hjerta hemma hos sig. Mottagningstimmen ingår ... En qvart förflöt ... en halftimme ... Ingen kom. Då hördes slutligen steg i tamburen. Läkaren kastade en hastig blick i spegeln, drog upp sina löskragar och drog upp pannan i djupa veck. Ett äldre fruntimmer med ett lidande utseende syntes på tröskeln till mottagningsrummet. Innan hon hunnit att öppna munnen, stod vår man hög och allvarlig framför henne, med korslagda armar, genomträngande blick och dof stämma uttalande följande AAOOOQ UffNffaaoerr re FA — — HH ESP —