Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 1

— Sedan skall jag föra er dit der guldet är doldt, och vi skola dela det mellan oss. Under hela den tid mannen talade hade det varit ett uttryck af djupaste intresse i Frank Scorrieres ansigte. Det försvann dock vid de sista orden. Han bet hårdt ihop tänderna och tycktes liksom väpna sig med beslutsamhet då han yttrade: — Tiden är ute nu; gå härifrån! Han knäppte vid dessa ord ihop sin rock och pekade mot fönstret. Men Bradstock hade märkt den verkan hans ord frambragt och hyste ännu hopp. — Vänta, sade han. Ni tycker att det ej är tillräckligt. Ni skall få två tredjedelar — mera, om ni vill. Lemna mig blott litet — endast tillräckligt för att kunna lefva utan vidare fara för spårhundar och fängelser. — Ni kan spara på era anbud och upphöra att vidare anstränga er inbillningskraft, sade Frank. Tror ni att jag för ett ögonblick kan bli bedragen af dessa uppdiktade historier om stora skatter dolda på hemliga ställen? Jag vill ej vara utsatt för detta gyckel längre. — Vänta! ropade mannen. Utsatt för gyckel? Tror ni ännu att jag ljuger för er? Kansko tror ni att någon sådan stöld aldrig blifvit begången, att alltsammans är en uppdiktad historia. Se efter i tidningarne och ni skall snart få se det. Och hvad platsen beträffar der guldet är doldt, så skall ni få höra. Jag vill förlita mig på er. Mellan Truro och Falmouth är en liten station vid namn Groynruthin, ett högst obetydligt ställe. Penningarne äre