Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 1

utfärdade han en proklamation, genom hvilken ett generalmöte utlystes att hållas kl. 4 e. m. samma dag, och blef dervid af 55 Husets medlemmar (d. v. s. af alla närvarande) den frånvarande talmannen, Carter, afsatt och en annan utsedd att intaga hans plats. Dagen derefter tillsände Carter guvernören en skrifvelse, deri tillkännagifvande att han i förening med dem, som ännu erkände honom såsom den lagstiftande församlingens ende och verklige ordförande ville sammanträda på annan plats i staden, dervid tillegnande och begagnande sig af den myndighet och de privilegier, som äro den lagstiftande församlingen förbehållna. Och har härigenom det märkvärdiga inträffat, att två lagstiftande församlingar, i st. f. en, alltsedan här existerat med ungefär lika många medlemmar i hvardera. Båda ha de sina särskilda tider och platser för mötena, hvarjemte hvartdera partiet eger sin talman och sina gendarmer, hvilka senare ha till uppgift att uppsnappa så många som möjligt af den fientliga fraktionens medlemmar och med våld tvinga dessa att medfölja till endera af församlingarnes mötesplatser, der de blifva mot sin vilja qvarhållna för åstadkommandet af 4uorum, förutan hvilket ingen öfverläggning anses laglig. Med anledning häraf ha åtskilliga senatorer flytt från staden, och några bland dem ha gått till sjös på en Förenta Staternas kutter, såmedelst lyckligt trotsande alla efterspaningar och häktningsförsök. (Lagen tillstäder att medlem, som icke godvilligt infioner sig vid församlingens öfverläggningar, må, hvar han påträffas, häktas och ditförpassas). På Fredagen infunno sig återigen två af Förenta Staternas marskalkar för att, på grund af nya anklagelser, arrestera guvernören och flera af hans anhang, men denna gång voro de hotade icke medgörligare än att de båda tjenstemännen måste återvända med oförrättadt ärende. Det är tydligt att allt detta försatt sinnena i den lifligaste jäsning, och det tros allmänt att det slutligen skall leda till ett allvarligt handgemäng, såvida icke presidenten Grant, från och till hvilken telegrammer stundligen afgå, kan snart nog finna ut något sätt att få stormen att lägga sig. Det är här icke, som mången gång förr, fråga om en strid mellan demokrater och årepublikanare. Guvernören Warmoth och öfverste Carter, de två mot hvarandra stående hufvudanförarne, tillhöra båda det republikanska partiet, inom hvilket en fullkomlig splittring, till många demokraters stora frnöjelse, nu uppstått, så att Åden ene drar med de sina hit och den andre dit. För den utanför stående visar sig guvernör W. i en högst tvetydig dager, och jag är böjd för antagandet, att det varit just den ärligast menande delen af legislaturens republikanare som slutit sig till Carter mot statens högste styresman, som beskylles för att fler än en gång ha tagit mutor af demokraterna, hvilka nu icke desto mindre tyckas färdiga att ställa sig hellre på den förres än på den senares sida. Samma afton som en fest, hvilken jag här nedan vill något närmare beskrifva, firades här i staden, stannade jag vid 11-tiden utanför det vid Royal street belägna hus, der Carters parti har sina sammankomster och från hvars balkong flera af de ännu icke åtskilda församlingsmedlemmarne, hvaribland ett par negrer, talade till den oroliga folkmängden, som, enligt tidningarne, icke lemnade platsen förr än efter kl. 3 på morgonen. Ingen polis vågade då visa sig på hela den gatan — polisstyrkan, 500 man stark, har guvernörlöjtnanten till sin öfverbefälhafvare — och ingen af de åbörande fann för godt att protestera mot hvad talarne sade. Ett par mord föröfvades och flera ganska allvarsamma slagsmål uppstodo den natten, men dervid stannade det. Dagen derefter (Lördagen) tog en afdelning soldater plats utanför Custom house, der äfven en mängd kanoner uppställdes. Carter och hans anhängare uppehöllo sig fortfarande i det ofvannämnda huset vid Royal street, i hvars nedra våning, som innehåller en restauration, de intogo sina måltider, och hvilket ingen tilläts att lemna på något vilkor. Vid middagstiden kom jag just lagom för att få se den amerikanska flaggan utvecklas genom ett af deras fönster och helsas med skallande hurrarop af den derutanför, trots ett jemnt regn, troget vaktande och ständigt tillväxande folkmängden, som var angelägen att få veta resultatet af den derinnanför pågående öfverläggningen. En embetsman, eskorterad af en liten beväpnad trupp, inträffade en stund derefter för att, på guvernörens anstiftan, arrestera Carter och ett par de förnämsta bland hans medhållare, men blef nekad inträde i den omsorgsfullt tillbommade byggnaden och