Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 1

tala med er. För någon tid sedan kom en sändning af tjugofyra tusen pund i guldtackor från utlandet med London till destinationsort och fördes i land i Falmouth. Nåväl, då den uppnådde London, befanns det att skrinet som innehöll guldet var stulet. En man som varit vaktare i bolagets tjenst och som blifvit afskedad — Joe Grogram heter han — hade blifvit sedd vid stationen och bemärkt såsom passagerare med tåget. Han blef misstänkt, ögonblickligen gripen, förhörd och fälld. Det fanns blott en person till som varit med om stölden — det var jag, George Bradstock — och de grepo mig snart efteråt. Det var just för den stölden jag skulle utstå straffet, då jag hoppade ut ifrån tåget. Sålunda ha de fått reda på båda tjufvarne, men de ha aldrig fått reda på godset! — Hvad menar ni? — Godset — penningarne — de tjugofyra tusen punden i guld. De ha aldrig fått reda på det. Der det blifvit doldt, der ligger det. Det är endast två personer i verlden som känna till dess gömställe. En af dem är halfvägs till Australien, den andre står framför er. — Hvarföre omtalar ni det der för mig? frågade Frank darrande af sinnesrörelse. — Hvarföre jag omtalar det för er! För att bevisa att jag kan göra hvad jag alldeles nyss lofvade: göra er lycka, sätta er i stånd att vinna tusentals pund. Hjelp mig ur detta bryderi, kläd mig i några af dessa kiäder, såsom er tjenare, er vän — hvad som helst så att vi tillsammans komma ifrån detta ställe. — Och sedan?