Göteborgsposten – 2 februari 1872, sida 1

var nära att bli misshandlad af den ursinniga hopen, hvilken, först sedan Carter visat sig på balkongen och yttrat några hugnan de ord, gick in på vederbörandes anhållan att åtminstone få på gatan uppläsa den medförda arresteringsordern, som endast gjorde förtrytelsen större och bemöttes med hån och förbannelser öfver guvernören. Längre fram på eftermiddagen tillkännagafs från balkongen, att församlingen blifvit upplöst för att åter sammanträda nästf. Tisdag, och försäkrades i sammanhang dermed, att dess medlemmar gjort ett löfte att nedskjuta den som ville hindra dem på deras väg till hemmet. En liten stund derefter slogos portarne upp, och ut trädde ett femtiotal legislatorer, af hvilka hvar och en var försedd med ett gevär. Helsade af folkets bifallsrop anträdde de den ätventyrliga färden till sina hem, dem de alla oantastade nådde. Kl. 7— 28 samma afton styrde jag mina steg till det qvarter, der kapitolium är beläget, och fann den till dess ingång ledande gatan spärrad af två rader soldater i full rustning. Låtsande alldeles icke förstå meningen härmed, gick jag rakt på och blef, såsom jag vågat hoppas, utan protest insläppt, hvarefter jag ställde mig tätt intill den ståtliga byggnadens vägg för att afvakta hvad som komma skulle. Den ena truppafdelningen efter den andra anlände och gjerde halt utanför det hus, i hvilket den guvernören tillgifoa delen af legislaturen befann sig för att just då öppna ett möte. Den alla dessa soldater anförande generalen höll ett kort tal till sina män. Ihågkommen, sade han, Latt vi befinna oss här endast såsom ordningens upprätthållare och att guvernören icke har mera rätt än öfverste Carter eller hvilken annan medborgare som helst att förfoga öfver oss för något annat ändamål. Det af de två partierna som först med vapen i hand ötverfaller det andra måste vi bekämpa. — Nu inträffade minst 200 med gevär beväpnade poliskonstaplar, som inmarscherade i kapitolium, hvarefter jag lemnade platsen. Nästan öfverallt der jag gick fram för att komma hem stötte jag på mindre grupper af beväpnade borgare. Tidningarne säga att dessa slutligen uppgiogo till ett antal af 500 män, hvilka senare fram på natten skingrades af soldaterna, dervid flera kastade sina vapen. Huru många som dödades, kan jag ej med säkerhet säga, ty uppgifterna äro mycket olika. I går, på Söndagen, var allt jemförelsevis lugnt. Genom stora, öfverallt i staden uppklistrade plakater inbjuder den demokratiska komitän medborgare af båda partierna att deltaga i ett stort massmöte, som skall hållas i afton på ett af stadens största (i dess centrum beläget) torg, dit jag just nu beger mig för att efter hemkomsten fortsätta detta bref, som måste afgå i morgon bittida. — — På den midt emot stadshuset liggande Lafayette Square hade tvenne läktare för massmötets ledare och talare blifvit byggda ett stycke från hvarandra och vid 8-tiden omringade af minst 4000 menniskor, som med spänd uppmärksamhet under mer än två timmars tid lyssnade till de talande. Demokrater och Carter tillgifna republikanare hade ordet ömsom och tycktes vara i ganska godt förstånd med hvarandra. Omständigheterna — så sade en bland dem — hade tvungit demokrater och republikaner att göra gemensam sak mot en ötverhandtagande korruption, för hvilken guvernören i första rummet borde ställas till ansvar. Svåra beskyllningar och öfvermåttan skarpa ord mot guvernör Warmoth utslungades under massans bifallsrop af flera talare, bland hvilka isynnerhet en, de republikanska legislatorerna tillhörande neger gjorde stor lycka med sitt i en humoristisk anda hållna speech. Nästan alla talarne slutade med att uppmana folket att förhålla sig stilla, emedan den hatade guvernörens fall nog skulle kunna åvägabringas alla excesser förutan. Men, sade en neger, om mot all förväntan vi skulle behöfva edra armar, vilja vi, när stunden är inne, underrätta eder derom, fullt öfvertygade om eder beredvillighet att komma oss till hjelp. — KI. 10 satte hela massan sig i rörelse och tågade under väldiga hurrarop samt åtföljd af en musikkår fram öfver flera gator. Utanför fyra tidningsbyråer gjordes halt och hurrades för redaktörerna, af hvilka två från sina fönster i kortare tal tackade för uppmärksamheten och uppmanade till enighet. Kl. hade slagit 11, då jag anträdde vägen hem. Processionen hade då betydligt förminskats och musikanterna smugit sig derifrån. Att något svårare tumult icke inträffade sedan, kan antagas med säkerhet, emedan inga skott hörts under nattens lopp. I morgon lan skall jag föra er dit der guldet är doldt.