Göteborgsposten – 1 februari 1872, sida 2

— oåterkalleligt. Jag kunde ha gjort allarm — ha angifvit er så fort jag fick se er. Jag gjorde det dock ej; men jag vägrar att på något sätt hjelpa er vidare. — Kan jeg ej få ligga här bara en half timma till, herre? sade karlen bevekande. — Nej, icke fem minuter till, sade Frank, Ni kom in genom detta fönster, och ni måste gå ut samma väg. — Och bli tagen af spärhundarno som vänta der nere? — Om de vore der nere, skulle de ej vänta der. Om de hade sett er träda in hit, skulle de ha följt er genast, utan att gifva er tid att komma ut ur huset. — De äro rundtomkring här i trakten, och jag skulle bli igenkänd och gripen genast så fort jag satte foten på marken. — Det är er egen sak. Jag kan ej spilla vidare tid på att samtala med er. Jag har gifvit er en möjlighet till räddning och ni gjorde bäst i att begagna er deraf innan jag ringer på klockan. Mannens ögon följde Franks blick mot klocksträngen, som hängde bakom honom på andra sidan om dörren och han gjorde till hälften en rörelse framåt. Men han hejdade sig och sade hastigt: — För himlens skull jaga mig ej ut ibland dem på detta sätt. Jag är ej så dålig som ni tror. Jag har varit en tjuf och gjort mycket ondt, tillade han i det han vaggade hufvudet från den ena sidan till den andra, men jag har aldrig begått något mord, ej heller skadat någon, man, qvinna eller barn. Bered mig en utsigt till att und