Göteborgsposten – 1 februari 1872, sida 2

Från Utlandet. Det ser så brokigt ut i Spanien, att det nästan synes vara omöjligt för konungadömet att kunna der hålla sig längre. Vi hafva förut nämnt, att den konservativa ministeren Sagasta, sedan den störtat den radikala ministåren Zorilla och sutit c:a 14 dagar vid makten, fått sig ett misstroendevotum af riksdagen eller cortes, hvilket konung Amadeo besvarat med att upplösa cortes och dekretera utskrifvandet af nya val. Denna upplösning af cortes försiggick under mycket stormiga uppträden i kammaren, och skrifves härom till Times från Madrid d. 25 d:s följande: Det är omöjligt att beskrifva det larm och den upphetsning, som egde rum i cortesmötet i dag. Det hela var ett oafbrutet tumult. Lidelsefulla tal höllos af Zorilla, Martos Rios, Cosas, Canovas, Quintero, Figueras och andra. Under förhandlingarne ropade en af de deputerade: Konungen har brutit sitt pactum med folket genom att behålla en mimiotår, anm fullständigt slagito, vi ha ingen annan utväg än att skynda till barrikaderna! Senare blef förvirringen och rörelsen så våldsam, att man på åhörareplatserna ej kunde böra något annat än de upprepade ropen: ÅGud frälse landet! och Upp, radikala! Upp til vapen! Förhandlingarne slöto dermed, att ministern Sagasta besteg talarestolen och uppläste dekretet om upplösningen. En gränslös förvirriog följde nu. Äfven bland befolkningen råder stor ovilja; man fruktar oroligheters utbrytande. Trupperna stå under vapen. Det är nu återigen Spaniens förbannelse, som blifvit lössläppt. Striden gäller icke om tvenne ideer, om tvenne olika partiprinciper, utan snarare om de personliga intressena mellan män, hvilka i afseende på sin politiska tro befinna sig så nära hvarandra som möjligt. De båda statsmän, hvilka nu stå i begrepp att slunga landet tillbaka i den vildaste anarki, emedan de båda vilja tillrycka sig makten, Zorilla och Sagasta, voro neml. under Prims ledning de såtaste kusiner och förbundskamrater man ville se. Prims död gjorde tyvärr snart slut på förbundet mellan konservativt och radikalt liberala, hvilket hade under åren 1868 och 1869 ledt revolutionen till ett segerrikt slut och gifvit Spanien en ny dynasti. De radikala under Zorillas ledning besitta onekligen majoriteten inom cortes och äro derför mera berättigade till regeringen, än Sagastas parti, de konservativa. Zorilla skall äfven hafva visat större administrativ skicklighet än hans motståndare, och det var han som lyckades tå ett lån om 150 mill. fres utbjudet, hvilket för första gången på länge bland spanska lån emottogs gynnsamt af den europeiska penningmarknaden, så att en 8 gånger så stor summa blef tecknad. Men Zorilla och hans parti stå republikanerna mycket nära och anses i hotkretserna icke för så pålitliga som Sagasta