Göteborgsposten – 1 februari 1872, sida 1

hvars första lagman han blef och dog omkr. 1010. Eriks son, Leif Erikson, upptäckte sedermera ett land, hvilket han kallade Vinlandet? (Massachusetts) och är sålunda Amerikas första upptäckare, ehuru sagan visserligen förtäljer att detta land redan förut varit upptäckt af kineserna. Eskimåerna bebodde då Norra Amerika. Nordmännen från Grönland kommo ofta i det 14:de århundradet i beröring med dem under idkandet af byteshandel, som föranledde ständigt blodiga sammandrabbningar. Eskimåerna kommo öfver sundet till Grönland och underlade sig så småningom delar deraf. Norr om den nordligaste kolonien Pernavil finnes ännu en runsten med nordmannanamnet Erling Sigvardson m. fl. samt årtalet 1135. Nu började kristendomen predikas och småningom uttränga hedendomen. Snart upphörde alla vikingafärder och år 1129 beslöto grönländarne att skaffa sig egen biskop. Kloster och kyrkor byggdes och i sitt bästa flor egde landet 12 kyrkor i österbygden, den mest bebyggda delen, 3 i vesterbygden, samt omkr. 12,000 innebyggare. På päfvens uppmaning öfvertalades folket att grunda en monarki och år 1261 valdesnorska kon. Hakon Hakonssontilllandets konung. Med detta följde ett privilegium att endast konungens skepp fingo landa på kusterna och följden blef att tillförseln dit så småningom afbröts. 1394 rasade Digerdöden i Norge och då upphörde all kommunikation med landet. År 1418 anlände en engelsk flotta till Grönland, härjade kusterna samt bortförde en del af innevånarne som fångar och 1470 kommo en massa sjöröfvare, hvilka äfven en tid efterät försvårade sjöfarten. Med 1484 försvann sista återstoden af de nordiska kolonierna på Grönland och jemt 100 år derefter upptäcktes landet för andra gången af engelsmannen John Dawis, som landade derstädes. Denne trodde sig der finna guld i bergen och lastade dermed sina skepp, men det befanns vara endast svafvelkis, och det förgick ånyo 70 år utan att någon vidare dit utsträckte sina forskningar. D. 3 Juni 1721 landsteg vid Godthaab en dansk prest Hans Egeler för att predika för sina landsmän. Men der funnos inga. Det påstods att de dragit sig in till inre delar af landet, hvilket likväl ansågs osannolikt. År 1820 lyckades danska marinkaptener Graa att framtränga omkr. Cap Farewell till 65? lat. och har derom afgifvit en utmärkt beskrifning om de två år han derstädes tilibragt. Efter denna tid kommo vissa delar af landet till Danmark, dit det ännu lyder. Tal. öfvergick derefter till att beskrifva Eskimåerna, deras utseende, klädedrägt, bostäder, lefnadssätt och vapen. Eskimån är ful, liten, mycket fet men icke särdeles muskulös. Ansigtet är stort, bredt och platt, näsan klumpig och läpparne framstående. Ögonen påminna mycket om kineseller gris-ögonDe små barnen se ut som oformliga fettklumpar med små strimmor, hvilka föreställa ögon. Man må icke tro att dessa fettbildningar härleda sig af vällefnad, nej gunås, oaktadt mycken brist oeh hungersnöd förblir eskimån fet och frodig. Vidare har han låg panna och ett svart, groft och stripigt hår. Skägg saknar han alldeles och skulle någon få någratunna skäggstrån kring munnen, rycker han genast bort dem, för att icke af sina landsmän bli ansedd som Europ. Toiletten i detta land är särdeles enkel, den består af skäloch renskinn, oftast dubbelt. Skoplaggen likna lapparnes och snitten på ameracken är som en vanlig sjömanströja som drages ned öfver hufvudet och bröstet, samt är försedd med en kapuschong som hufvudbeklädnad. Qvinnorna kläda sig som karlarne med undantag af håret. Detta stryka de upp och tillvrida med band, så det står upp i luften som en pinne. Enkor bära svarta och hvita band, gifta qvinnor röda och flickorna allehanda brokjoa En sårdejes! artighet. anses att tillbiuda dem några alnar ban , men derjemte utstyra de sig med allt glitter och perlor de komma öfver — i denna härtopp. Stöflorna (kamicker) utstyra de ätven så mycket som möjligt med brokiga skinnlappar. På senare tider hafva danskarne infört bomullstyger, hvilka äfven begagnas om sommaren, tillskurna på nyssnämnde vis. Föröfrigt äro de mycket smutsiga och anse som en ära att sällan eller aldrig tvätta sig. Hvad namnen beträffa uppkalla de sig vanligen med danska eller bibliska samt begagna sig äfven af de fråmlingars namn med hvilka de råkat i någon beröring. Deras boningar ha ett högst egendomligt utseende, nästan som torfhögar. De uppföra en iyrkant af sten och uppstapla torfmassor till väggar af c:a tre alnars höjd. Vidare förskaffa de sig stakar och stänger till takstolpar, öfver hvilka de lägga ett nytt lager af torf samt slutligen betäcka det hela med skälskinn. En egenhet är att qvinnorna äro de som bygga dessa torfhus, sedan männerna framskaffat takstolar. Ingången till dessa boningar är ganska svår att finna. Dörrar finnas icke. Etter något letande anträffar man en benhög eller annat afskräde och i dess närhet en liten öppning, genom hvilken man nödgas krypa på alla syra!. Sedan man krupit genom en smal gång, byggd i vinkel, den s. k. husgången (der ätven egarens husdjur bo, i norra Grönland bundar och i södra höns), inkommer man slutligen i boningshuset, skildt från husgången med ett skynke. Derinne finnes en upphöjning eller brits som är afdelad liksom spiltor och tjenar till sofplatser samt för öfrigt ingenting utom några täljstensgrytor. Att många familjer bo under ett tak härleder sig af de långa vintrarne och den mörka årstiden, då man måste spara både på mat, bränsle och ljus, enär förräden just icke äro så rikliga. Att eskimåen dricker tran är ingen sanning, men att han ibland blandar fran i skälköttet eger sannolikhet. Skälkött är deras förnämsta föda. Vidare äta de hvaloch delfinkött med begärlighet, men en utsökt delikatess för dem är Mattacke, eller hvalskinn, hvilket de sluka både rått och stekt. Grönländaren, så smutsig han än är, kan icke äta rotfrukter, som växa på gödslade ställen, såsom potatis, rofvor etc., men tycker mycket om de sällsynta bärsorter, som i ringa qvantitet äro att tillgå, såsom kråkbär, lingon och odon. På senare tider ha bröd, kaffe och socker blifvit hans älsklingsrätter, för att icke tala om russin, sviskon och fikon, hvilka han alldeles afgudar. Man har exempel på en grönländare, som för en